*skakar i hela kroppen av lycka*

Förhandlingen gick bra, vi har kommit ett steg närmare! *andas ut*

Vi fick nyss veta via mail att vår Court Hearing nu är klar och att domaren nu ska döma vidare till First Hearing. Enligt vår kontakt på BFA tar detta vanligtvis runt 2 månader. Detta betyder att vi förmodligen får resa till Taiwan någon gång under april. Åter igen kan de såklart inte lova något utan bara säga vad som brukar vara normalt. Men det känns underbart att ha lite att gå på och planera efter i alla fall.

Nu väntar jag bara på att maken ska komma tillbaka från lunchen så att jag kan ge honom en stor puss och en lååång kram. Snart är vi föräldrar...på riktigt!

*lägger pannan i djupa veck och funderar* Jag hade för mig att jag skrivit om hur det hela går till men det är mycket möjligt att jag har fel.

Vårt ärende ska behandlas 4 gånger i olika domstolsbeslut borta i Taiwan. Det första steget heter Court Hearing. Exakt vad man gör vid detta tillfälle vet jag inte men man kollar i alla fall våra papper så att allt är i ordning och så tittar man på tjejernas handlingar och ser så att adoptionen kan gå vidare. Vi hade ett första försök till Court Hearing i slutet på december men tyvärr var det några saker som inte stämde. Man beslöt då att skjuta upp denna förhandling till den 6 feb. IDAG! Nu är klockan fem på eftermiddagen där borta och jag antar att förhandlingarna redan har ägt rum. Vi hoppas för allt i världen att allt var i sin ordning den här gången så att vi kommer vidare.

Sen återstår 3 förhandllingar som något förvirrande heter First hearing, second hearin och tillslut Final hearing.

Mellan steg 1 och steg 2 kan det dröja flera månader men det kan också gå ganska fort. Men vi vet ingenting och få inga besked under tiden. Därför är det jobbigt när folk frågar för jag vet fortfarande INGENTING. Det enda jag vet är att de som fått vänta längst från de att de fått BarnBesked tills att de fått resa väntade 10.5 månader. Detta skulle i vårt fall betyda att vi inte får hämta tjejerna förän i slutet på sommaren. Det vanligaste är dock att det tar mellan 6-8 månader. Men det är bara statistik bakåt och ingen kan lova någonting. Det är bara att härda ut och göra väntan så bra som möjligt.

5 månader har gått nu och det känns som jag skrev förut ganska tungt nu. Vi längtar efter att få starta vårt liv tillsammans som en familj.

Därför är den här dagen och förhandlingarna idag väldigt viktiga. Det är viktigt att allt gått bra idag och att vi kommit ett steg närmare varandra.

Jag skriver igen när jag har fått veta något såklart.

Trevlig helg på er allihop!!!

...som händer just nu...LÖGN! Ok det händer mycket saker runtomkring mig men jag har inte så mycket inspiration att skriva för tillfället.

Inget nytt om tjejerna har jag att berätta. Nu på fredag har vi som jag skrivit tidigare vår Court Hearing (första steget i domstolen). Vi behöver tummhållningar och böner för att det här ska gå vägen den här gången. Tänk om de kunde döma vidare och klappa igenom alltihop på en gång och skriva tillbaka till oss med ett DATUM! Inte troligt men drömma kan man ju. Vi hoppas ju bara på att allt ska gå som det ska och att inget strular i själva förhandlingen.

Nu ska jag gå och lägga mig och förhoppningsvis träffa mina tjejer i drömmarna (det händer oftare och oftare nu...kanske för att det närmar sig).

SOV GOTT

Igår fyllde min äldsta dotter 5 år. Tänk 5 år gammal är min älskade lilla tjej. Jag hoppas att hon hade en bra födelsedag och att hon fick känna sig speciell. Ännu en missad födelsedag för min del. Mamma var inte där...mamma fick inte smyga in på morgonen och sjunga för dig vid sängen. Jag fick inte se dina ögon spända av förväntan och lyckan i ditt ansikte. Det känns tungt att inte få vara med. Åter igen blir jag påmind om att vi just nu lever paralellt. Vi är inte tillsammans. Vi kan inte röra vid varandra och jag kan inte visa henne hur mycket jag älskar henne.

Väntan börjar tära på mig nu, det känns i kroppen och tårarna bränner bakom ögonen. Det var ett tag sedan jag grät nu. Kanske är det dags att åter igen släppa lite på trycket. Jag känner hur kinden blir blöt av salta tårar och mitt turkosa linne får en mörkare färg. Det är skönt att låta tårarna rinna, släppa fram sorgen. Sorgen finns kvar i mig ännu så är det bara. Jag har inte mina barn hos mig. Jag är inte en mamma på riktigt ännu.

Jag vet att jag är otroligt lyckligt lottad över att få bli mamma till dessa två tjejer och att det finns dem som har det så mycket svårare i sina adoptionsresor. Våra öden är så olika och vi har alla våra egna vägar vi måste gå och hinder vi måste över.

Någon frågar mig -Har du barn? Ja, svarar jag. Stolt och med ett stort leende. Hur länge har jag velat svara ja på den frågan?  Jag har två små flickor säger jag. Ändå är mitt hus lika tyst som vanligt. Det är inte fullt av liv, bus, skratt och skrik. Det ser ut som vanligt. Maken och jag har gott om plats i soffan. Vi äter vad vi vill, tittar på vad vi vill, går och lägger oss när vi vill och går upp när vi vill. Inget har ändrats. Eller jo förresten tjejerna har flyttat in i våra hjärtan.

I dag är det exakt 5 månader sedan vi fick barnbeskedet. Första gången vi fick se våra små tjejer...det var en magisk dag. Jag vet inte hur många timmar jag har tittat på dem på alla de fotografier jag har. Jag vill inte vänta mer nu. De behöver mig och jag behöver dem.