Jag är tillbaka på båten. Det är tyst och stilla.

Förväntansfulla står vi nu längst fram i kön, vi börjar bli otåliga. I början var vi nervösa, nästan rädda. Skulle vi klara av det här? Att kliva i land och börja leva det liv som vi väntat på så länge? Var vi redo för uppgiften?

Att få ta sina saker...sitt bagage i form av känslor från väntans sida i båten till denna plats där vi alla vet vart vi ska, vilket liv och VEM som väntar på oss när vi kommer fram. Det var en härlig känsla och vi har behövt tiden i detta andrum, för att förbereda oss och landa. Men nu börjar vi som sagt bli otåliga. Vi tappar humöret och har svårt att hitta glädjen. Det är trångt av känslor och funderingar, av väntan och av längtan. Hur länge till ska vi stå här och trampa och bara vänta...vänta. 

Då och då kommer det rapporter, vi får bilder och information om de som väntar på oss och det är underbart. Dom har det bra, det vet vi och den tanken värmer. Ändå är känslan av att de behöver oss så stark. De behöver få känna sig speciella och utvalda. Få ha en egen familj och en egen mamma och pappa. Och vi, vi behöver dem. Låt vår resa snart vara slut och låt nästa börja. Vi är redo att kliva av nu.