Usch vad trött jag blir på avokado alltså...tre stycken fick jag skära upp idag och inte en enda var bra. Tycker ändå att jag har hyfsad koll på hur de ska se ut och kännas för att vara bra. Dessa tre såg verkligen perfekta ut och kändes så också. Lagom mjuka och fina. Men innuti var de helt bruna och det luktade pyton. Men fruktköttet var fast och fint. Snacka om att luras!! :-( Detta innbär att min lunch inte bli så nyttig som jag hoppats. Nu blir det kräftstjärtar och lite fullkornspasta i stället...suckar.

Nu har jag just njutit av en suveränt god frukost. Förstår inte varför det är så lätt att falla in i "smörgåsträsket" så fort man inte tänker sig för. Det här är ju så mycket mycket godare.

Jag hackade upp en banan, två nektariner och över det hade jag en passionsfrukt och strödde sedan över en msk pumpakärnor. Passionsfruktens juice gjorde verkligen min fruktsallad till en riktig höjdare. Bra att jag har en frukt kvar till i morgon :-)

Till detta blev det en kopp starkt te med kanelsmak. Helt utan svart te utan bara nyttigheter. Känns toppen nu!! *glad*

Japp nu är jag i alla fall igång. I går kväll blev det en runda på 4,25 km JÖSSES vad tungt det gick! Snacka om att kondition är en färskvara. Ja jo visst jag har inte motionerat på över två månader så det var läääänge sen kroppen fick jobba. Men jag trodde nog ändå att jag skulle orka lite mer än vad jag gjorde. Det var inte tal om att att jogga i uppförsbackarna utan där fick jag ge mig. Låren kändes tunga som stockar och andingen var ansträngd redan från första kilometern. Nåja det är bara att inse att det verkligen är dax att sätta igång med träningen.

Det som är lite kul är ju att när jag väl tränar äter jag dessutom mycket bättre. Det känns som att man inte vill sabba den träning man lagt ner genom att äta onyttigt. Jag har lättare att hålla mig från sötsaker och kakor så det är ju liksom bara en positiv spiral att träna för mig. Plus att det får mig att dricka mer vatten än när jag inte tränar, visst man svettas ju ut endel men jag ökar så pass mycket i vätske intaget att jag inte tror att det är något problem. Försöker dricka 2 liter vatten om dagen, inte mer.

I morse tog jag cykeln till jobbet och även det var tungt tungt men med PINK skrikandes i mina öron peppade hon på mig ordentligt att trampa på så att svetten rann och hjärtat fick jobba ordentligt. Nu blir det en skön dusch innan det är dags att öppna kontoret för dan.

Japp idag är det dax att åter igen (vet inte vilken gång i ordningen) ta tag i mitt "nya liv". Känns toppenbra faktiskt. Efter en semester full av lyx när det gäller mat och dryck ska jag nu åter igen skärpa till mig med matvanorna och motionen.

Redan ikväll ska jag ge mig ut i blåsten och springa (läs jogga/gå) 2 x 3 km. Maken ska ta med vovven ut i spåret men eftersom att hunden fortfarande inte är frisk och kry så ska dom gå ett varv runt 3:an och det är då meningen att jag ska hinna jogga nästan två varv under samma tid...får se hur det går med det. Känns iaf skönt att ha sällskap ute i spåret. Hoppas på fler sådana här tillfällen.

En annan sak som är bestämt är att jag och min vän M den 1:a september ska skriva in oss på Friskis och gå på två pass i veckan hela hösten och vintern. Det kommer bli kanonbra!! Att få rutin på träningen, det är något jag verkligen behöver.

Maten idag har också varit skaplig, jag har ätit frukt till frukost och till lunch blev det fisk och potatis...ikväll hemma blir det grillat och en sallad till det.

Målet denna gång är att komma ner till 64 kg före min bror gifter sig den 25:e augusti. Just nu visar vågen 67,5 kg...lite trist men som sagt jag kan inte vänta mig annat efter den här semestern med massor av gott att äta och dricka.

Men nu är det slut på ledigheten och dax att komma in i bra vanor igen...

MOT SPÅRET!!!

*arg* fan helvetes jävla skit....

får man skriva så många svordomar i ett och samma blogginlägg?? I alla fall är det så jag känner just nu. Så himla arg och besviken.

Fick just ett mail från vår handläggare där hon bara helt kort meddelar att vårt ärende kommer upp i nämnden 29 augusti och inte förr. *suckar tungt* Helt otroligt!! Att få vänta över 7 månader på att få klart en hemutredning, alltså det är så tyyyyypiskt vår jävla otur. Kan det få gå till så här?? Alltid denna jävla uppförsbacke...aldrig kan det få flyta på lätt och smidigt!

*uppgiven*

Vad verkligt det blev just idag, vad många tankar som bara snurrar runt i mitt huvud. Jag försöker hålla dem i styr men det vill sig inte, inte idag. Först idag blev det på något vis så verkligt och det lär inte bli mindre verkligt från och med nu. Tiden framöver kommer att innebära mycket jobb och mycket planering. Det är mycket som ska fixas och jag vet att det kommer att ta tid. Tålamod kommer att behövas. Jag kommer att ha gott stöd av min vän Grodan och det känns skönt och tryggt. Ändå känns det lite jobbigt, lite nervöst.

Tankarna går till barnet åter igen och jag undrar så vad som händer där borta nu. Om barnet är fött, om det ligger i magen eller om det inte ens blivit till ännu? Jag skrev om det i mitt förra inlägg men mina tankar kan inte släppa det. Vad gör du just nu älskade lilla barn? Vill du komma till mig? Vill du att just jag ska bli din mamma? Kommer du att kunna älska mig? Eller kommer jag bara vara någon som slitit upp dig från ditt hemland, tagit dig långt bort från din mamma? Kommer du att kunna förlåta henne? Frågorna är många och just nu finns inget svar att få på någon. Ibland känns det tungt och idag är en sån dag...en glad dag men ändå tung på något vis.

Det får bli en promenad med vovven nu för att försöka skingra tankarna...

Idag efter en helt vanlig morgonpromenad med Harry gick jag utan förväntan fram till vår brevlåda, öppnade luckan och tittade in...DÄR LÅG DET! Kuvertet med ett förslag till utredningen! Senast igår gick jag och surade över att allt tar sån tid och en oro i kroppen fanns där...en oro för att det snart kan bli vår tur att börja samla ihop våra papper till Bolivia men att vi skulle stå där utan en färdig utredning.

Men nu....nu är vi äntligen på gång! Utredningen är på 9 sidor och jag har läst igenom den två gånger. Maken en gång och han ska snart läsa ytterliggare en gång. Några små sakfel och några stavfel har vi hittills hittat och jag ska under dagen sammaställa alla små ändringar i ett mail till vår utredare.

Nämnden i Västerås kommun har möte den 15 och den 29 augusti och på något av dessa möten kommer vårat ärende att behandlas. Vi hoppas innerligt på att det blir den 15 så att vi får vårt godkännande så snabbt det bara går. Det rullar på fort från Bolivia nu och vi hoppas på att få komma igång med samlandet direkt efter sommaren. Ibland får jag nypa mig i armen för att förstå att det är sant. Är vi på verkligen på gång nu, händer detta på riktigt, ska vi äntligen få bli föräldrar?

Mitt uppe i dessa tankar kring det praktiska, det som man kan ta på fladdrar tanken ibland i väg....långt långt bort till något ogreppbart något svinlande. Någonstans i Bolivia går en kvinna...antingen är hon gravid just nu eller så har hon kanske just förlöst ett litet barn....ett barn som hon inte kommer att kunna ta hand om. Ett barn som hon fött fram....åt mig....hennes stora olycka blir min LYCKA! Vet hon hur mycket jag längtar efter just hennes barn? Vet hon hur lycklig hon kommer att göra mig genom att ge mig den allra största av gåvor? Kommer hon på något vis att känna lycka själv över detta barn som kommit till världen? Kommer hon någonsin kunna känna frid och få ro i sitt liv efter att ha behövt ge upp sitt barn? Tankarna rusar runt i mitt huvud ibland när jag tillåter dem. Chansen för mig att få veta vem som är mitt barns biologiska mamma är minimal och jag kommer aldrig kunna få berätta för henne att jag ska ta hand om hennes barn som en skatt. Att jag ska vårda det ömt och göra allt jag kan för att h*n ska få ett bra liv.

Barnet ja, finns det just nu? Lever det och andas? Ligger det just nu innuti någons mage? Mitt barn...MITT barn!! Den här delen av mitt barns liv kommer jag inte kunna styra över, inte ens vara en del av. Just nu kan jag inte skydda det, inte krama det och inte ta hand om det. Just nu får någon annan göra det...men snart snart älskade barn...

Passar på att citera Charles Ingvar Jönson ur Jönsonligan på Mallorca så här mitt under semestern. Vi är nu hemkomna efter en fantastisk vecka på Mallis. Jag rekommenderar verkligen resmålet och vi kunde inte vara mer nöjda. Jo visst skulle vi gärna varit brunare och jag hade lugnt kunnat klara mig utan jacket i benet efter krocken med hästen men men det är som det är :-)

Solbrännan kommer förhoppningvis kunna bättras på under nästa vecka och hålet i benet läker sakta men säkert.

Nu är vi hemma några dagar innan det bär av på nästa resa, denna gång styr vi bilen i nordöstlig riktning mot Östhammar. Vi har fått tag på en gamal konstatelje som är ombyggd till sommarstuga och som vi får hyra under nästa vecka. Vi sticker på söndag och det ska bli spännande att se vad Östhammar har att erbjuda.

Det blir lite lugt på bloggandet nu under semestern...är man ledig så är man hihi. Jag skriver mer när vi är tillbaka på jobbet igen.

Hoppas alla har det bra ute i sommarsverige!!!