Inatt klockan tre väcktes jag av att telefonen ringde, det var min bror som meddelade att vattnet gått och att de var på väg in. Jag blev klarvaken och efter 10 minuter hämtade de upp mig utanför huset. Ooooo vad det pirrade i magen och vilken härligt känsla det var.

Hon hade lite värkar när vi kom in men efter 10 timmar blev vi hemskickade allihop...lite snopet men ändå rätt skönt med tanke på att inget hände. Nu fick vi några timmars sömn på varsitt håll och vi har kunnat vila upp oss för vad som komma skall. De säger från förlossningen att det borde hända nått inom det närmsta dygnet men att det även kan dröja lite. Så hur som helst är det nära nu och det är så himla spännande.

Att vara på förlossningen var helt underbart! Jag trodde att jag kanske skulle tycka att det var lite läskigt och lite konstigt med tanke på min situation men nej, det var bara underbart och spännande.

Nu väntar vi alltså på att något ytterliggare ska ske och att värkarna ska komma igång ordentligt så ska vi åka in igen...jag återkommer.

Lycka är att bli faster.

Nu är det snart slut på vår sommarsemester 2008. Det har varit en bra semester. En tid då vi tagit vara på stunderna tillsammans, skrattat, njutit, pratat, älskat och mått bra. Kanske har vi medvetet sett till att utnyttja vår lediga tid extra mycket i sommar för nästa sommar...nästa sommar då ska vi banne mig vara en barnfamilj. Naturligtvis är det som alltid, jag vet inte om det är sant men i mina böner är det så.

Jag klippte hallonhäcken häromdagen och då kom tanken, att nästa gång jag gör det här då kommer jag att vara mamma. Tänk så jag håller på, hela tiden gör jag så där. Hoppas och tror att saker jag gör kommer att vara "sista" gången innan jag är mamma. Jag undrar om det stämmer, jag har ju haft fel alla gånger hittills men någon gång MÅSTE jag ju ha rätt. Nåja, just nu mår jag rätt ok i min väntan. Vissa veckor/dagar är bättre än andra så är det bara. Nu har vi en höst att se fram emot, en höst som jag vet kommer att innehålla en massa pyssel. Som alltid. Både på jobbet och hemma kommer det vara fullt upp så tiden kommer att gå fort...och tur är väl det.

Den kommande förlossningen drar ut på tiden och vi väntar fortsatt med spänning på när något ska börja hända.

Nu ska jag dra på mig alla kläder jag har och ta jycken på en promenad i regnet. Hua vilken ruskigt väder det är ute, känns mer som november än augusti.

Det börjar onekligen närma sig förlossning igen. Jag ska bli faster igen! Det är en tanke som jag inte tänkt på så mycket kände jag nu när jag skrev det.

Jag är ju Linas faster, och nu ska jag bli det igen...till en till :-). Jösses. Det ska bli kul såklart och faster har kärlek till båda så att det räcker och blir över. Ingen tvekan om det. Sen att jag kommer att få vara med när mitt andra brorsbarn föds är något som alltid kommer att vara väldigt speciellt såklart. Kanske får vi ett alldeles särskilt band h*n och jag. Lina har ju sin speciella plats i mitt hjärta eftersom hon var först, så det här kommer bli jättebra.

Det börjar verkligen närma sig nu, beräknad födsel är den 17 augusti. Än så länge har det inte hänt så mycket som tyder på att det är på gång men det kan ju bli när som helst nu. Det är så himla spännande och jag sa till min bror i dag att jag måste ju också packa i ordning en liten väska med grejer. Det kan ju dra ut på tiden ordentligt så det ska jag göra i eftermiddag när jag kommer hem. Jag ska ju för fan föda barn snart *ler stort*.

Kan man göra det? Skapa en egen sanning alltså...jag tror att jag har gjort det den här sommaren.

Det är så ofta som jag får frågan "HAR NI HÖRT NÅGOT"? Naturligtivs syftar man på adoptionen och om vi fått ett barn. Det är en vänlig fråga och jag har skrivit om den många gånger förr. Denna sommar har det dykt upp ett nytt fenomen hos mig. Jag har valt att på just den frågan svara:

-Nej men det dröjer inte länge nu, förmodligen ringer dem någon gång under augusti eller september.

Svaret jag ger sprider alltid ett leende över ansiktet på den som ställde frågan om vi hade hört något. Även jag ler och ser glad ut... Samtalet kan nu vända och handla om något helt annat och alla är nöjda och glada.

Eller är det så? Inom mig så gråter jag, för jag vet att det jag sagt inte är sanningen. Det är bara min önskan och jag vet att om jag svarar sådär så kommer personen framför mig att må bättre. Det är ingen som vill höra på mitt gnäll längre, ingen som vill hamna i den spända situationen och behöva lägga huvudet på sned och tycka synd om mig.

Sanningen är den att jag inte har en jävla aning. Jag vet inte när dom kommer att hitta ett barn till oss, jag har ingen aning om när dom kommer att ringa. Om det är i dag eller om ett år. Men nu har jag svarat så många gånger att de nog ringer i augusti/september att min hjärna börjat ta det som en sanning. Jag lurar mig själv och min hjärna och hjärta sväljer det med hull och hår. Jag väntar, längtar och hoppar till varje gång telefonen ringer. MEN det är ju inte sant, det finns inga som helst garantier för att samtalet är nära. Det kan dröja länge och vad händer då med mig? Hur länge orkar jag? När augusti och september är över och de inte har ringt, hur kommer jag att må då? De skulle ju ringa då ju...

Jag måste hitta ett annat svar på frågan helt enkelt. Sanningen är ju den att jag INTE VET...men att svara så får mig att må illa. Jag avskyr att inte veta, att inte kunna påverka själv när mina barn ska komma.

Jag mötte en tjej inne på Lindex härom dagen. Hon gick där med sina tre underbara söner. Vi träffas inte så ofta och senaste gången vi sågs satt vi bredvid varandra på en fest. Då hade hon två barn och vi satt och pratade om vår situation. Som alltid lät jag positiv och framåt och berättade att vi väntade barn!!! Hon var vid det tillfället inte ens gravid med sin tredje son. Igår när vi möttes på Lindex så tittade jag ner i vagnen och såg två små pojkar en lite äldre och en som kan ha varit ett halvår eller så och sen en stor pojke som sprang omkring inne i affären.  Jag gratulerade till det nya barnet och fick omedelbart frågan om vi hade hört något. Svaret jag gav henne vet ni ju vid det här laget... fan fan fan.

Jag är inte missundsam mot den här tjejen, hon är jätterar och har även hon haft det tufft med sina barn. Ändå högg det till i hjärtat med tanke på att hon hunnit få ett barn till efter vårt samtal på festen medans jag fortfarande inte vet någonting.

En vecka kvar på semestern nu och jag och maken ska åka till vår stuga, det ska bli skönt att komma dit och slappna av lite. Fiska, spela spel,  lösa korsord och läsa böcker. Vi har ingen el i stugan vilket är perfekt om man vill koppla av ordentligt, och det är något som vi behöver just nu.