Kan man göra det? Skapa en egen sanning alltså...jag tror att jag har gjort det den här sommaren.

Det är så ofta som jag får frågan "HAR NI HÖRT NÅGOT"? Naturligtivs syftar man på adoptionen och om vi fått ett barn. Det är en vänlig fråga och jag har skrivit om den många gånger förr. Denna sommar har det dykt upp ett nytt fenomen hos mig. Jag har valt att på just den frågan svara:

-Nej men det dröjer inte länge nu, förmodligen ringer dem någon gång under augusti eller september.

Svaret jag ger sprider alltid ett leende över ansiktet på den som ställde frågan om vi hade hört något. Även jag ler och ser glad ut... Samtalet kan nu vända och handla om något helt annat och alla är nöjda och glada.

Eller är det så? Inom mig så gråter jag, för jag vet att det jag sagt inte är sanningen. Det är bara min önskan och jag vet att om jag svarar sådär så kommer personen framför mig att må bättre. Det är ingen som vill höra på mitt gnäll längre, ingen som vill hamna i den spända situationen och behöva lägga huvudet på sned och tycka synd om mig.

Sanningen är den att jag inte har en jävla aning. Jag vet inte när dom kommer att hitta ett barn till oss, jag har ingen aning om när dom kommer att ringa. Om det är i dag eller om ett år. Men nu har jag svarat så många gånger att de nog ringer i augusti/september att min hjärna börjat ta det som en sanning. Jag lurar mig själv och min hjärna och hjärta sväljer det med hull och hår. Jag väntar, längtar och hoppar till varje gång telefonen ringer. MEN det är ju inte sant, det finns inga som helst garantier för att samtalet är nära. Det kan dröja länge och vad händer då med mig? Hur länge orkar jag? När augusti och september är över och de inte har ringt, hur kommer jag att må då? De skulle ju ringa då ju...

Jag måste hitta ett annat svar på frågan helt enkelt. Sanningen är ju den att jag INTE VET...men att svara så får mig att må illa. Jag avskyr att inte veta, att inte kunna påverka själv när mina barn ska komma.

Jag mötte en tjej inne på Lindex härom dagen. Hon gick där med sina tre underbara söner. Vi träffas inte så ofta och senaste gången vi sågs satt vi bredvid varandra på en fest. Då hade hon två barn och vi satt och pratade om vår situation. Som alltid lät jag positiv och framåt och berättade att vi väntade barn!!! Hon var vid det tillfället inte ens gravid med sin tredje son. Igår när vi möttes på Lindex så tittade jag ner i vagnen och såg två små pojkar en lite äldre och en som kan ha varit ett halvår eller så och sen en stor pojke som sprang omkring inne i affären.  Jag gratulerade till det nya barnet och fick omedelbart frågan om vi hade hört något. Svaret jag gav henne vet ni ju vid det här laget... fan fan fan.

Jag är inte missundsam mot den här tjejen, hon är jätterar och har även hon haft det tufft med sina barn. Ändå högg det till i hjärtat med tanke på att hon hunnit få ett barn till efter vårt samtal på festen medans jag fortfarande inte vet någonting.

En vecka kvar på semestern nu och jag och maken ska åka till vår stuga, det ska bli skönt att komma dit och slappna av lite. Fiska, spela spel,  lösa korsord och läsa böcker. Vi har ingen el i stugan vilket är perfekt om man vill koppla av ordentligt, och det är något som vi behöver just nu.

Båten guppar runt på ett nästan stilla hav och jag tar det lungt. Jag försöker vila så mycket jag bara kan. Hitta en solstol att sitta i och bara blunda och njuta av sommaren som är här. Ibland lyckas jag rätt bra. Att bara koppla bort, glömma allt som är runtomkring och vart vi är på väg. Då i de ögonblicken tänker jag inte ens på att komma i land. Det är skönt och jag andas.

Men inte sällan väcks jag ur min sommardvala av oroliga röster runtomkring. Många pratar om när räddningen ska komma. Många är oroliga och många har lång väg kvar. En panikartad känsla sprider sig och tränger sig på mitt i det underbara lugnet. Till och med jag tittar upp och undrar vad som händer? Har dom rätt när dom säger att vi kanske får vänta upp till 3 år till innan det är vår tur? Jag slår bort tanken, vill inte...orkar inte fundera. Jag känner mig maktlös när jag tänker på tiden, på ovissheten och vill inte att det ska lägga sig som en skugga över min sommar. Men det är svårt att inte låta sig påverkas när det faktiskt är så att min allra första tanke varje dag är...

...idag kanske det händer.

Nu tar jag sommarlov från bloggandet...

 ...men lovar såklart att skriva om det skulle komma ett barnbesked såklart

GLAD SOMMAR!

I söndags hände nått stort, nått oväntat och nått helt underbart som jag vill dela med mig av.

Jag var och hälsade på hos min bror, hans fru och såklart Lillsnuttan! De hade varit på semester en vecka och jag hade abstinens efter mitt lilla hjärta så jag åkte dit en sväng. Min svägerska är gravid igen och lillsnyttans syskon kommer någon gång i mitten på augusti. Magen börjar puta ordentligt nu och jag klappar den varje gång vi ses, jag ska bli faster igen...så underbart!

Nu till det fantastiska som hände...

Dom frågade om jag ville vara med på förlossningen?  Helt otroligt och jag måste nypa mig i armen ibland. Efter att sett alla avsnitt av Barnmorskorna i SVT har jag blivit mer och mer upprymd av det här med förlossningar. Jag tror att jag alltsedan IVF tiden förträngt min längtan och nyfikenhet på hur det går till vid en förlossning. Jag skulle ju aldrig få vara med om det, aldrig få veta hur det faktiskt går till...aldrig få vara med i just det ögonblicket då ett barn kommer till världen (mina ständiga följeslagare tårarna rinner nu såklart igen). Men jag kommer att få vara med om detta!! Dessutom slipper jag vara den som har ont hehe. Nej men allvarligt talat, jag är helt övervädigad över detta och det är den absolut största av gåvor jag någonsin fått. Min tacksamhet är naturligtvis enorm och jag har världens bästa bror och svägerska...så är det bara.

Nu räknar jag ner...veckor och dagar...och nu VET vi när barnet kommer (inte exakt såklart) men när jag jämför med min egen väntan så vet vi...stort stort! Det här är just vad jag behövde, att få fokusera och längta till nått annat, som ett delmål :-).

Nu vill jag också passa på att återigen tacka för era kloka ord och kommentarer. Ni skulle kunna bli kuratorer hela bunten. Så mycket stöd, så många goda råd och så mycket förståelse...jag är överväldigad.

Många av era inlägg berörde mig djupt och har fått mig att få perspektiv på denna oro jag känner och inse att jag kommer att klara av detta hur det än går. TACK för att ni delat med er av era egna liv det hjälper otroligt.

...inte vad man får.

Det är en mening som har ekat i mitt huvud de senaste dagarna. Min längtan efter mina barn har bytts mot en oro. Jag förstår att det jag tänker skriva om nu kan vara jobbigt att läsa och svårt att förhålla sig till. Jag väntar mig inga kloka ord eller "rätta" kommentarer till detta inlägg. Jag behöver bara få ur mig det jag tänker, that´s it.

Mitt liv är perfekt just nu...ja så är det. Jag har en underbar man, en härlig hund, ett jobb jag tycker om, jag kan umgås med vänner när jag vill, vi kan vara spontana till stor del i alla fall och vi vet vad vi har. Vi kan det här livet utan och innan och vi trivs.

Vår längan att bli en barnfamilj finns där jämt, vi längtar och väntar, funderar och hoppas. Vi målar upp bilder framför oss hur det kommer att vara och funderar på "regler" och på uppfostran. Vi undrar när vi ska få bli familj...när det underbara ska börja.

Men tänk om...tänk om det där underbara inte alls blir underbart. Tänk om vårt liv blir ett levande helvete? Tänk om våra barn kommer att må dåligt av att vi sliter upp dem från deras hemland. Tänk om de aldrig knyter an till oss på riktigt...att de alltid kommer att längta tillbaka till sitt land och sina rötter. Tänk om de får problem i skolan, med språket och med kompisar. Tänk om det kommer bli sånt kaos hemma hos oss att vi inte längra kan hålla sams och vi börjar tycka mer och mer olika och tillslut skiljer oss för att vi inte orkar med. Tänk om våra barn aldrig anpassar sig till livet hos oss...tänk om dom får det jobbigt i livet...så jobbigt att dom inte orkar med...och ...usch...tårarna kommer igen...som alltid.

Det här är inga muntra tankar och jag VET att det är skräcksenario som jag målar upp här. Men jag måste få tänka detta, jag måste få bearbeta mina tankar och min rädsla.

Det som jag får tillbaka när jag säger nått liknande till folk är:

-Nej men det där kommer ju inte att hända, det kommer gå så bra!

Det är lätt att säga och visst det kan bli underbart, det kan bli lätt MEN det är det ingen som vet. Ingen kan ha en jävla aning om hur det blir och det kan faktiskt vara så att det blir som jag skriver ovan. Risken finns där och det kommer jag inte ifrån, så är det!

Man vet vad man har, inte vad man får. Tänk om jag om 5 år kommer att sitta och ångra att jag överhuvudtaget adopterade. Att vi hade haft det bättre utan barn. Ett enklare liv och att vi gapade efter för mycket.

TACK!

Alla ni underbara som följer  min blogg och skriver så fina kommentarer. Att ni troget tittar in på min sida trotts att inläggen ibland lyser med sin frånvaro. Det betyder mycket för mig att ni finns här.

Tusen kramar!

Först kom ingenting,

sen kom ingenting,

sen kom ingenting,

sen kom ingenting.

Ute är det 25 grader varmt, solen skiner från en klarblå himmel. Vi har grillat varje kväll den senaste tiden. Uterummet är iordningställt inför sommaren. Gräset växer så det knakar och blommorna sprider de allra ljuvligaste av dofter...men jag...jag tänker på julen.

Julen 2006 trodde jag att med lite tur kunde vara vår sista jul utan barn...

2007 vågade jag inte hoppas men jag önskade det, å vad jag önskade det...

Nu mitt i försommaren tänker jag på julen 2008...den kommer med stor sannorlikhet bli en jul utan barn igen. Den tanken är tung och svart. Jag blir ledsen när jag tänker på det. Jag försöker slå bort tanken eller i alla fall förminska detta faktum. Jag försöker fråga mig själv vad det är som är så viktigt. Jag har inget svar. Jag har bara en känsla i kroppen som säger att jag inte vill...jag vill inte fira jul utan mina barn ett år till. Usch nu kommer tårarna.

Sen kommer även en tanke från ett inlägg jag fått...att jag (vi) faktiskt vet att vi kommer få bli föräldrar någon gång och det är något vi borde vara så tackamma för. Det är vi, absolut och jag ska tänka på det. Tack för orden.