Oj vad säger man? Jag sitter här helt varm i bröstet och rörd över responsen. Tack alla ni som tar er tid och skriver kommentarer till mig. Det berör mer än jag någonsin trott och förväntat mig av en blogg. Vilka underbara människor som finns där ute.

En del av er känner jag men många är nya för mig och det är härligt att känna stödet från både nära och kära och er andra.

Det har varit många grattis och många kramar vilket är fantastiskt roligt. Det har också varit en hel del kloka kommentarer, bland annat om att jag kanske ska tänka mig för vad jag skriver i fortstsättningen. Att det inte längre handlar bara om mig och maken utan att jag nu också har ansvar för dessa två underbara tjejer. Jag ska tänka på det.

Tack igen allihopa, ni gör min/vår resa än mer underbar!

*kramar om*

Efter att ha stått i givakt vid landgången i över en vecka, blundat och hållit andan vågar vi äntligen andas ut en smula.

Vi har idag fått det besked vi väntat på, det ÄR vår tur nu! Vi står sida vid sida, håller varandra i händerna och ler. Vi ser på varandra med andra ögon, vi är inte längre samma personer...vi har blivit någoting mer.

Runtomkring oss ler våra vänner, vi kramas och firar. Vi får presenter och det skålas i champagne. Ibland är jag rädd att jag ska vakna ur drömmen och jag får nypa mig i armen. Vi är på väg nu. Vi har ställt oss fram i fören på båten, likt Rose och Jack, står vi längst fram och flyger fram över vattnet. Vi är på väg, på väg mot land och mot räddningen.

Långt där borta på land står två små flickor och väntar på oss. Vi vinkar i hopp om att de ska se oss. Dom finns, dom lever och dom är våra! Så självklart och så underbart. Så länge som vi väntat på er älskade töser, håll ut nu mamma och pappa är på väg.

Hej alla vänliga som följer mig och min blogg och som ger så snälla kommentarer. Tusen tack!!

Som ni har förstått har det hänt saker kring vår adoption. Det är fantastiskt spännande och vi är verkligen nära nu. Jag väljer att inte skriva för mycket innan allt är klart. Då vi blivit rejält brända förut törs jag/vi inte riktigt lita på att det ska vara sant den här gången.

Taiwan har visat sig vara ett tufft land att adopterta ifrån. Tufft på så vis att barnbeskeden inte riktigt är 100% säkra när man får dem. Men denna gång verkar det som att det ska gå vägen för oss.

Jag återkommer och berättar mer så fort jag bara kan, tack för ert tålamod!

Det var en lugn och stilla dag på båten och jag hade för ett ögonblick glömt vart vi befann oss. Då plötsligt hördes ett rop. De som bestämmer ombord ropade upp våra namn! Jag ställde mig förvånad upp  och kände hur hjärtat rusade i mitt bröst. Vad är det som händer?

Var det verkligen våra namn som ropats upp? Är det vår tur nu? Den stilla dagen förvandlades till kaos. Vi sprang, kramades, jublade, grät och lyckan var total.

Just nu står vi vid landgången och väntar på att båten skall lägga till. Vi väntar på klartecken att få kliva av. Räddningen är närmare än någonsin och i våra bästa stunder njuter vi och vågar tro på att det nu äntligen är dags att kliva av. I de lite mörkare stunderna känner vi klumpen i magen, oron och tvivlet. Det liksom finns där bakom och stör. Nervöst väntar vi på fler besked. Vi håller andan och ber.

Du är resan som jag velat ska ta fart,

du är gåtan som jag aldrig löser klart.

Du är början på nått nytt och nånting underbart,

för mig, för mig, för mig

När hösten kommer och tiden gått för fort,

när allt känns på rutin och redan gjort.

Ska jag samla mina krafter och göra nånting stort,

för dig, för dig, för dig.

Jag har vandrat som en vilsen stenstaty,

jag har vart på rymmen utan någonstans att fly.

Det här är slutet på resan och början på en ny,

med dig, med dig, med dig.

Jag är fortfarande kvar på båten. Det är många tankar nu kring vår adoption och vår väntan. Hösten är här och det kliar och kryper i kroppen. Optimistiska röster hörs runtomkring mig. De säger att något snart kommer att hända, att det snart är vår tur. Jag ler och säger att jag hoppas att dom har rätt.

Samtidigt vänder jag mig till dem som sitter bredvid oss. Dem som funnits här bredvid i flera år nu. Vi sitter och liksom lutar ryggarna mot varandra och ger varandra tröst och stöd. Ibland är jag den starka, ibland som nu är det tvärt om. Vi vet att några kommer att kliva av båten först och behöva lämna de andra kvar. Tanken svider i hjärtat och jag vill inte, vill inte att det ska vara så. Jag skulle vilja att vi får resa oss upp tillsammans, känna hur den här stelheten vi dragit på oss av allt väntande bara rinner av oss. Känna hur våra hjärtan fylls av energi och kärlek och hur solen tittar fram och skiner bara på oss.

Det kommer inte att bli så och hur mycket jag än vill, det är inget jag kan påverka. Jag hoppas att den vänskap vi byggt upp är stark nog att klara av att vi för en stund måste befinna oss på varsin sida. Jag längtar enormt tills dess att vi alla är i land. Den dagen kommer att komma, det vet vi. Vi måste bara hålla ut.

Jag är tillbaka på båten och tankarna far runt i huvudet. Det har smygit sig in en rastlöshet i kroppen som jag inte känt förut. Kanske är det för att augusti månad snart är slut...september tar vid och det är ju nu som det borde hända nått...eller? Nej visst, det är ju bara i mina drömmar.

Sanningen är fortfarande den att det inte hänt något på länge. Vi bara driver omkring på ett stilla hav liksom avskärmade från världen. Där, på båten, står mitt liv still. Varje vecka tänker jag, jaha nu har det gått en vecka till. En vecka av mitt liv utan barn...undrar hur många fler som är kvar? Undrar om jag om ett år kommer att tänka likadant? Ingen vet hur länge vi kommer att få vara kvar här ute. Ute i kylan, ute ur gemenskapen, ute i helvetet.

Visst har vi fin gemenskap med de som sitter i samma båt som vi, och för de vänskaper jag fått är jag evigt tacksam. Men den gemenskap som vi borde dela med de allra flesta av våra vänner, och släktingar...den finns inte där. Vi faller utanför normen, utanför vad som är normalt. Fan också. Nu kommer tårarna igen...jag som inte trodde att jag var ledsen längre. Jag har känt mig stark på sista tiden men ytan är tunn och skör. Jag går så lätt sönder och mitt annars så glada uttryck blir förvridet till panik, ilska och förtvivlan. Jag får tröst av min älskade man, det känns skönt.

Måtte det bara hända något snart, för oss eller för någon annan i båten. De som sitter bredvid oss allra allra närmast känner jag som mest för. Vi håller varandras händer och hoppas åt varandra. Det är en oerhörd trygghet och kärlek. Tack!

Ibland har man tur...jag kollar nästan aldrig i tv-tablån i förväg utan är en sån som sappar runt tils jag hittar något intressant. Men idag på fikarasten här på jobbet så slog jag ner blicken och såg att det klockan 20:30 ikväll går ett program som jag verkligen vill se. När storken sviker - 5 år efteråt.

Det är en dansk dokumentär där man får följa flera familjer som adopterat. I första avsnittet fick man följa själva adoptionen och nu ska man alltså få se hur det gått 5 år senare. Spännande!

Ett tips till er alla som är intresserade av adoption.