Tack alla som svarat på inlägget om Ingrids tänder. Det har verkligen hjälpt och jag känner att vi nu har kött på benen och kan stå på oss om de frågar oss hur vi vill göra.

Alla säger likadant och vi har nu rådfrågat tre olika tandläkare här i Sverige så vi hoppas att det ska lösa sig på bästa sätt för vår lilla tjej. Vi har till och med skrivit till Taiwan att vi tycker att de ska skynda på processen så att tjejerna snabbt kan komma hit och få vård :-) Man gör vad man kan för att försöka påverka. Vi längtar så otroligt mycket efter tjejerna just nu. Vi pratar om dem hela tiden och vårt hem är fullt av bilder på dem...i alla rum :-).

Jag kan knappt tänka hur det kommer att bli när de kommer hit och ska fylla vårt hem med barnskratt, gråt och LIV! Det är nog en omställning som vi inte kan föreställa oss. Frustrationen över att inte veta när de kommer är jobbig. I går på festen så frågade ALLA när dom kommer. Och åter igen får jag säga att jag inte vet. MEN det är ju såklart inte alls på samma vis som förrut. Nu vet vi vilka som kommer och att dom kommer så jag ska absolut inte klaga egentligen. Det är bara det att vi vill ha dem här hos oss NU!

Igår var en jobbig dag för mig. Allt gick fel kändes det som och idag är jag så sliten känner jag.

Igår morse skulle jag åka upp till fabriken som ligger ca 1h bilfärd från kontoret. Det var en vacker morgon och jag njöt av att få en lugn och skön timme för mig själv i bilen. Bara jag och några bra skivor. Efter ca 20 minuters körning hände något hemskt. Ett rådjur hoppade upp framför bilen och PANG! Jag har aldrig krockat så med ett rådjur förut. Det var helt framför bilen och smällen var kraftfull. Jag körde typ i 70 och hann inte ens bromsa in lite grann. Så fort kom det upp på vägen. Det flög delar från bilen över vindrutan och det stackars rådjuret hamnade under min bil. Jag såg sedan hur det fortsatte ner i diket på andra sidan. Jag blev stående efter vägkanten och satt där i chock en stund. Efter en stund ringde jag polisen och rapporterade vad som hänt. De skickade en viltvårdare till platsen som tack och lov snabbt kom dit. Bilen är bara skrot där framme och det var blod och små hårtussar överallt. Usch jag bara stod och grät utanför bilen. Stackars lilla rådjur. Min kära man kom upp för att kolla till mig och bilen. Det är jag oerhört tacksam för, det var skönt med en kram.

Bilen var i alla fall körduglig trotts allt så jag fortsatte min resa upp till fabriken. Om än något skärrad och lite försiktigare i min körning.

Senare på eftermiddagen fick jag ett mejl som gjorde mig orolig och fundersam. Vår minsta tös, Ingrid, har tydligen varit hos tandläkaren och de föreslår att alla hennes tänder ska lagas, en del ska rotfyllas och hon bör även ha tandställning. Kostnaden var väldigt hög och själva grejen är för oss helt obegriplig. Tandställning på en som inte ens fyllt 3 år??! Och rotfyllningar? Är det någon som har någon erfarenhet? Vi får se hur det blir men det känns lite jobbigt just nu. Att ha en dotter på andra sidan jorden och som man ska bestämma hur hon ska göra med sina tänder...

En annan sak som inte heller är bra är siutationen med min älskade Harry. Han kräks och har diarée och är allmänt låg. Han verkar ha ont i benen och i ryggen och jag lider så med honom. Vi vet inte vad vi ska göra. Varför han kräks? Vi ska tillbaka till kliniken idag och försöka få svar och råd vad vi ska göra. Fan fan fan...

Gårdagen var som sagt jobbig och det skulle vara skönt med en ledig helg men det är dubbla kalas på gång. Men ikväll ska i alla fall jag och maken bara ta hand om varandra och mysa tillsammans med Harry.

Igår fick vi ett mycket speciellt brev från vår adoptionsorganisation, BFA. Det var originalpapper som skickats hela vägen från Tawian för oss att skriva på. Det ena är ett Adoption Agreement där vi skriver under på att vi frivilligt adopterar tjejerna  och att de som är vårdnadshavare av dem nu frivilligt låter oss adoptera dem. De har redan skrivit på där borta så nu är det bara våra underskrifter som saknas.

Sen var det även ett annat dokument som hette Special Power of Attorney som vi också ska signera. Sedan ska dessa papper legaliseras men som tur är sköter vår organisation detta åt oss. Det är så mycket dokument hit och dit och vi är så glada och tacksamma för all hjälp vi får via BFA. Nu ska vi snart ta en kaffe och högtidligt skriva på dessa papper och skicka iväg dem med REK brev tillbaka till Kungsbacka och sedan vidare till Taipei och domstolen där.

Vi är naturligtvis otroligt glada just nu och det känns som att "rullar på" som det ska med vår adoption men det här betyder inte att det per automatik kommer att gå fort från och med nu. Allt handlar om hur lång väntetid det är i domstolen i Taiwan senare och hur "snabb" domaren är tydligen. Vi vet inget ännu och vi ställer in oss på att det kommer att ta ca 6 månader från nu. Men som sagt vi vet ingenting....igen :-).

Vi kan bara göra det vi kan, se till att skriva under och skicka papperen vi får så fort som möjligt.

Nu ska här skrivas under....! Jag ska bara hitta en penna värdig nog att signera dessa papper :-)

Efter att ha haft bloggtorka under en period har jag nu tagit mig tid för ett inlägg. Det har hänt massor sedan sist jag skrev. En del bra saker men också en del tråkiga.

En väldigt glad nyhet är att vi från och med i fredags definitivt vet att tjejerna kommer att få komma till oss. Vi har gått igenom första domstolsbeslutet i Tawian och vi drog en lättnadens suck i fredags. Maken som ännu inte vågat tro på detta helt och fullt var så glad så han grät när vi fick nyheten. Nu är det verkligen verkligen på riktigt och det känns så underbart. Än kan det dock vara lång tid kvar innan de får komma hem men det är i alla fall ett stort steg framåt. Det var de goda nyheterna.

Det som är tråkigt just nu händer inte oss utan personer i vår närhet. Personer vi älskar och som vi lider med. Adoptionsprocessen är verkligen ingen dans på rosor och jag önskar att jag kunde göra nått för att hjälpa. I våra vänners fall är det även fler saker som inte går den vägen de vill och livet känns så förbannat orättvist ibland. De är värda lite flyt, lite medgång. Jag håller mina tummar och tår och ber att det snart ska vända för er (dig).

En annan väldigt tråkig sak är att vi i fredags fick reda på att vår älskade Harry inte mår bra. Han har en trasig rygg och två trasiga knän. Vi har misstänkt ett tag nu att han haft ont men inte trodde vi att det var så här illa!! :-( Han har nu fått totalt hoppförbud och ett rehabschema att följa i 1 månad. Veterinären/sjukgymnasten sa att vi fick se hur bra han kan bli, kanske blir han inte helt återställd och då vet jag inte vad vi gör. Jag törs inte ens tänka tanken. Plutten, han har verkligen inte haft ett bra liv rent fysiskt. Han har nästan alltid varit sjuk eller haft ont någonstans. Nu ska vi se till att sköta rehabträningen ordentligt och hoppas på det bästa.

Nu ska jag förresten ta honom på en promenad i det underbara höstvädret. Hej så länge.

CJ...jag tänkte svara på din fråga i kommentaren så här i ett eget inlägg. Frågan jag fick var hur jag skulle inreda tjejernas rum och så här är det.

Vi har målat väggarna i en mjuk härlig grön färg som heter Vårgrön och på golvet ligger ny ekparkett. Gardinerna jag sydde upp tillsammans med Grodan häromkvällen är vita i botten och det slingrar sig fina mörkrosa och ljusrosa blommor med lite gröna blad uppför. Det är inga barngardiner utan det var tänkta att vara i vårt matrum men där passade de inte så bra så då kom jag på att de skulle vara söta om vi fick en tjej....och det fick vi ju minst sagt hihi :-).

Tjejerna kommer få sova i samma rum och de sängar vi har valt är de som är på bilden nedan och jag kommer att bädda med vit/vinrödrosarandigt från Gripsholm och lägga varsin pläd i sängen. Matta och bokhyllor och sådant har vi inte köpt ännu...inte heller belysning. Men jag ser fram emot att få shoppa vidare :-)

Nu väntar en kickoff med företaget hela dan i morrn och sen en jobbhelg i vår stuga så på återseende på måndag!!

TREVLIG HELG!

Jag tror bestämt att jag boar just nu. Jag vill att allt ska fixas till där hemma, allt som förut inte spelat så stor roll om det var klart eller ej. Igår var ett typiskt exempel på det.

Jag har i flera veckors tid haft nya gardiner i tre rum men inte kommit mig för att lägga upp dem till rätt längd. Istället har det varit nålat och det har sett förjävligt ut rent ut sagt. Men jag har liksom inte tyckt att det varit så viktigt. Förän nu.

Tanken på att tjejerna ska komma hem till oss får mig att vilja göra i ordning vårt hem, inte bara deras rum utan alltihop. Allt måste vara "klart" (riktigt klar blir man väl aldrig i en villa). Men så klart det bara kan. Gardiner, mattor, växter och sen framförallt tjejernas eget rum såklart.

Igår kväll fick jag hjälp av min kära vän Grodan som först såg till att hjälpa mig inne på Moderna Hem och välja ut sängkläder till tjejernas sängar och sedan följde med mig hem och hjälpte mig att sy ALLA mina nya gardiner. 12 längder! Jag är inte den som är direkt pysslig av mig och att sy har aldrig varit min grej. Men med hennes hjälp blev det både bra gjort och riktigt roligt också. Många skratt, mycket prat om adoption och god fika med ljuuuvlig choklad med smak av citron och ingefära. Ni som inte provat den GÖR DET!! :-)

Det kändes lyxigt att få spendera flera timmar ihop sådär en vardagskväll och samtidigt få massa nyttigt gjort. Tack älskade vännen för att du finns här för mig.

Nu har det hela sjunkit in lite och ju mer jag pratar om töserna känner jag hur jag tar in det mer och mer. Att det faktiskt är mina barn det handlar om, mina små flickor.

I lördags var jag ner på stan och hade bestämt mig för att jag då skulle köpa mina allra förste egna plagg till tjejerna. Det var ett stort ögonblick, ett ögonblick som jag såg fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag bestämde mig för att butiken jag skulle handla dessa första plagg på skulle vara Polarn & Pyret. Med bestämda steg traskade jag dit och blev stillastående mitt i butiken. Det snurrade runt i mitt huvud och kallsvetten trängde fram i pannan. Andningen blev häftigare och jag kände hur all färg i ansiket försvann. Jag fick hålla tag i en del av inredningen för att inte trilla omkull. Efter ett tag så kom jag lite till sans och började botanisera bland hyllorna. VAD skulle jag köpa? Vad är viktigast att ha i en barngardrob? Pyamas? Jacka? Strumpro? Stövlar? Tröjor? Byxor? Och VEM skulle ha vad? När jag hittade en tröja jag gillade kunde  jag inte bestämma mig för om det var Josefin som skulle ha den eller om den skulle vara till Ingrid?

Just ja, det har jag glömt att berätta...mina döttrar heter Josefin och Ingrid :-) Josefin är den äldre och lilltjejen heter Ingrid.

Tillbaka till butiken...

Tillslut hittade jag ett par jeans som var helmysiga och kände direkt att det var Josefin som skulle ha dem och när jag väl hittat dem så var det lätt att hitta en tröja till. Det blev en fin blommig tröja med vit botten. Sen var det då lilltjejen kvar...jag fastnade för ett par röda manchester byxor och till det blev det en stickad tröja med röda/blåa ränder.

Jag fick bra hjälp av min kompis C och hennes mamma och dottern i vagnen. Det kändes skönt att ha dem som stöd där inne. Tack för det!

Det här med storlekar är ett gissel förstås, framförallt eftersom att vi inte vet NÄR vi får hem tjejerna. Det kan dröja 2-10 månader och det är ju en viss skillnad på längden på dem då kan man ju tänka. Kanske borde jag vänta helt med att köpa kläder tills att vi ser vartåt det lutar i tid men jag kunde bara inte hålla mig.

Det är mycket som ska köpas in och vi måste ta det lite i taget. Maken pratade i morse om att han ville åka och köpa en 3-hjuling för det står i papperen att Ingrid älskar att cykla runt på sin *ler*.

Ibland när jag tänker på allt som ska köpas in och denna beslutsångest om vem som ska ha vad så får jag lite panik men det övergår snabbt till ett leende på mina läppar...och tanken ändras till att jag känner mig lyckligast i världen. Jag har två små prinsessor att köpa saker till och som kommer att fylla vårt hem med barnskratt. Och det är det enda som betyder någonting och resten det löser sig.

Jag vet att många är nyfikna på att höra mer och jag tänkte ta och berätta lite mer om mina döttrar.

Först ska jag ta och berätta lite mer om hur det oftast fungerar i Taiwan vid adoption. Till skillnad från de flesta andra länder får man i de flesta fall väldigt mycket information om barnen. Detta är möjligt tack vare att det sällan rör sig om hittebarn eller liknande. I stället är det sociala problem, alltför unga mödrar eller dödsfall som är orsaken till att barn behöver adopteras bort. Detta gör ju att det finns väldigt mycket historik kring barnen i de flesta fall. Så även för våra små töser, men mycket av informationen vi sitter på kommer vi inte att berätta för någon annan än dem. Det är deras historia och bakgrund och den ska de få behålla för sig själva tills dess att de kan välja att själva berätta. Inte ens mor- och farföräldrarna kommer att få veta allt.

Det vi däremot har valt att berätta för våra vänner känner jag att jag även kan berätta här. Så...

Våra döttrar är 4 respektive 2 år gamla...just nu. Snart fyller lilltjejen 3 år och i början på nästa år fyller stora tjejen 5 år. De är helsyskon och bor nu tillsammans på ett fint barnhem. De är fullt friska och mår så bra de kan efter omständigheterna. Just nu vet de inte om att det är vi som är deras nya föräldrar, det kommer myndigheterna inte berätta för dem innan allt är påskrivet och klart. Men efter det kommer de att få se vårt fotoalbum och vi kommer även kunna skicka ner fler bilder på oss och på huset. Båda har idag ett utvecklat språk vilket kommer bli en nöt att knäcka men vi är förberedda på detta och ska ta till varje knep vi kan för att kommunicera med dem. Om någon har erfarenhet av adoption av äldre barn som redan pratar ett annat språk så är jag jätte tacksam för tips och råd.

Vi vet idag inte när vi kommer att få hämta hem flickorna och det kan ta allt från 2 - 10 månader från nu. Det känns ju förstås väldigt tungt att det kan dröja så pass lång tid men jag har bestämt mig för att inte stressa upp mig för det ännu. Jag tänker hoppas på det bästa och ta det som det kommer. Maken sa härom dagen att...jag struntar i om det tar lång tid innan de kommer... BARA DOM KOMMER! :-) Så känner jag med absolut, men de får gärna gå fort!

Så där ja nu vet ni lite mer om våra underbara döttrar...och jag är väl aningen partisk men jag måste säga att de är de absolut vackraste och sötaste barn jag någonsin sett ;-)!