Detta är vad jag kommer att titta in i resten av mitt liv...håll till godo.

Jag dricker cider...cider? En sliskig, söt och konstgjord smak fyller min mun. Smaken är "sommarbär" med rabarber och jordgubbar. Det känns konstigt så här mitt i vintern och smakerna får mina smaklökar att minnas några nyårfiranden när jag var en runt sisådär 16-17 år och cider var det enda rätta att dricka. Fråga mig inte varför jag dricker den just nu :-)

Ett inlägg direkt ämnat åt Ylvisen...det var ju din blogg jag just hade läst ju... :-)

Jag har just läst igenom några inlägg från en blogg jag börjat följa. Tjejen som skriver är en person jag känner sedan förut. Vi har gått i skola tillsammans och träffats lite nu och då genom gemensamma vänner. Dock umgås vi aldrig ensama privat men ja, vi känner till varandra bra ändå på något vis. Sen när man följer varandras bloggar så får man ju väldigt bra inblick i hur livet för den andra är. Nu när jag loggade in för att läsa så hade hon skrivit ett inlägg som fick mina tankar att snurra.

De har, liksom vi, gått igenom svåra saker när det gäller att skaffa barn och bilda familj. Våra situationer är totalt olika och kan inte jämföras på samma dag. Ändå finns det otroligt mycket som är så lika. Jag tänker på hur människor i vår omgivning reagerat på våra sorger. Hon beskriver hur det många gånger är så att det är vi som måste hjälpa släkt och vänner när de blir ledsna över vår situation och hjälpa dem...istället för tvärt om. Hur det känns som att man hela tiden ligger steget före i accepterandet av situationen. 

Jag har många underbara vänner och släktingar som lyssnar och förstår och som stöttar mig och för det är jag evigt tacksam. Men jag vet hur svårt det är, hur svårt det är att hitta "rätt" sak att säga. Jag har trott att det är bara för att folk inte har kunskap som de säger klumpiga och dumma kommentarer. Men jag har haft fel. Jag har kommit på mig själv att inte veta vad jag ska säga. Vad är rätt? Hur kommer det jag säger nu att uppfattas? Sårar jag bara när jag babblar på eller hjälper jag det minsta? Grejen är ju att man vill vara en god vän, man vill förstå...men vad svårt det är.

Man får lära sig att vara mindre dömande av andras kommentarer för att inte behöva döma sig själv för hårt när man inte hittar orden som kan trösta. 

Det här kanske blev ett väldigt flummigt och obegripligt inlägg som för många kan tyckas vara helt onödigt men jag behövde få ur mig detta och vad annars ska man med en blogg till?

Det var länge sen jag skrev, jag vet...men grejen är den att jag skrev ett mycket långt och utförligt inlägg om vår julafton men just när jag skulle spara det så "poff" så var det bara borta och jag kastades ut ur internet. Så himla segt och fruktansvärt irriterande. Inspirationen att skriva om hela inlägget igen fanns inte så därför har det nu blivit ett litet glapp.

Julafton

Julafton 2008 var en upplevelse - jag överlevde. Jag hade trott att det skulle bli jobbigt men det var faktiskt en mycket bra dag. Jag och maken gjorde som vi ville, inga krav från någon annan och vi njöt i fulla drag. Visst tänkte vi på tjejerna och önskade att vi hade varit fyra i stället för två. Men åter igen...det är inte upp till oss att påverka. De kommer när de kommer och absolut helt säkert är det att nästa gång det är jul så är vi en fullfjädrad barnfamilj med allt vad det innebär.

Nyårsafton

Året skålades in i en stuga med goda vänner, god mat och fina raketer. Precis som det ska vara! Det var härligt att få välkomna 2009 och det riktigt kändes i luften att detta året är speciellt för oss.

Efter skumpan och raketerna väntade bastubad och dopp i isvak!! Det var en upplevelse. Gången på isen ut till vaken var kantad av ljus och det var så vackert...och kallt! :-) Det blev inte mindre än 5 dopp för mig under de två timmar som vi bastade och alla vågade sig i det kalla och svarta vattnet. Efter bastun var jag väldigt trött och valde att gå och lägga mig lite före de andra. Så nöjd och lycklig över en perfekt nyårsfest och att 2009 äntligen var här.

Nu ska vi njuta av ytterligare några dagars ledighet. Det känns så skönt att få vara ledig så här länge och vi är riktigt utvilade både jag och maken vilket känns härligt.

När det gäller tjejerna så här jag lite nyheter men jag suger på den karamellen lite till :-).

GOD FORTSÄTTNING! 

I denna listan får du bara använda ETT ord som svar!
Testa du med - det är inte så lätt som det låter!

1. Var är din mobiltelefon?

Framför

2. Var är din andra hälft?
Nedanför

3. Ditt hår?

Kort

4. Din mamma?
Svår
5. Din pappa?
Kontrollfreak

6. Det bästa du vet?
Lycka

7. Din dröm inatt?
Ingen

8. Din dröm/ditt mål?
Mamma

9. Rummet du är i?
Brunt

10. Din hobby?
Sova

11. Din skräck?
Sjukdom

12. Var vill du vara om 6 år?

Hemma

13. Var var du igår kväll?
Hemma

14. Vad är du inte?
Sur

15. En sak du önskar dig?
Resebesked

16. Var du växte upp?
Hemma
19. Det sista du gjorde?
Masserade

20. Dina kläder?
Somriga

21. Din TV?
Väntar
22. Ditt/dina husdjur?
Svart

23. Din dator?
Trillskas

24. Ditt humör?
Fundersamt

25. Saknar någon?
Två

26. Din bil?
Utbytbar

27. Något du inte har på dig?
Mössa

28. Favoritaffär?
Sisters

29. Din sommar?
Gotland

30. Älskar någon?
Om

31. Favoritfärg?
Svart

Nyss

33. När grät du senast?
Lördags

Jag har fått ganska mycket frågor via bloggen ett tag och jag får också mycket frågor via telefonsamtal och sms så jag tänkte att jag skulle göra en liten sammanställning i ett inlägg som en lägesrapport.

Fråga: Har ni hört något?

Svar: Nej inte ett ljud, det senaste vi vet är att tjejerna gissningsvis kommer framåt sommaren.

Fråga: Hur är det med maken?

Svar: Det är MYCKET bättre, han äter kortisonen och den intensiva smärtan i magen har försvunnit. Visst har han lite ont fortfarande och det kommer att ta ett tag innan tarmen lugnar sig helt.

Fråga: Får man någon hjälp och tips för första kommunikationen med barnen?

Svar: Nej, ingen direkt hjälp men vi har hört att just stödtecken kan vara till god hjälp i början. Så vi ska verkligen försöka använda oss av det.

Fråga: Hur går det med vikten?

Svar: Det går både bra och dåligt. Bra därför att jag inte har gått upp över min maxgräns 68 kg. Dåligt för att jag heller inte går ner något och för att jag slarvar ganska mycket med maten.

Fråga: Har ni flyttat än?

Svar: Ja, vi har nu flyttat företaget till nya lokaler nere på stan och det känns fantastikt spännande. Vi flyttade torsdag-fredag och i morgon är första dagen som vi ska testa hur det går att jobba "på riktigt" på nya stället. Då ska datorer och annat vara helt uppkopplat.

Fråga: Hur är det med Harry?

Svar: Det är bara bra med honom just nu, peppar peppar. Han är pigg och glad och älskar att busa runt i den lilla snö som finns.

Fråga: Vad gör ni i jul & nyår?

Svar: Julen kommer vi att fira ensamma här hemma. Nyåret firar vi med bastubad, god mat och trevliga vänner.

Tack alla ni som följer min blogg och vår resa till våra barn. Ni är så vänliga som lämnar kommentarer som värmer mig in i hjärtat.

Igår gjorde jag något som kändes otroligt konstigt. Något stort och nästan obegripligt. Jag skrev mina första ord till mina tjejer.

Hur skulle jag börja?

Vad skulle jag skriva?

Hej, det är mamma...

Jag hade ganska stor ångest innan jag faktiskt satte mig ner och greppade pennan och började skriva. Jag tänkte att jag skriver utan att egentligen tänka så mycket så blir det nog bra. Kortet jag skrev på var rött och glittrigt. Väldigt fint och absolut värdigt en första hälsning till mina döttrar. Kortet lades sedan ner tillsammans med några små presenter som just i denna stund är på väg till Taipei och barnhemmet där tjejerna bor.

Jag och maken har förberett detta några veckor och nu fick vi äntligen tid att packa ihop lite saker och som sagt formulera en hälsning. Det var stort.

Vi hade fått veta att det gick bra att skriva några rader till tjejerna. De som jobbar på barnhemmet är bra på engelska och kommer att översätta till dem. Det känns fantastiskt roligt att kunna skicka ner saker och också att få berätta för dem hur glada vi är.

Min hälsning till tjejerna innehöll ord av kärlek, av glädje och av längtan. Jag tror inte att det blev för djupt och krångligt utan jag hoppas att de förstår. Jag berättade hur glada vi är att vi ska få bli deras föräldrar och att vi tittar på deras foton varje dag och drömmer om den dagen då vi ska träffas.