Idag har maken besökt Sophia hemmet i Stockholm för en undersökning av magen. Han har klagat på magont nu i över en månad och för några helger sedan åkte han in akut till Västerås lasarett. Väl där blev han inlagd för observation men inga undersökningar gjordes förrutom lite kläm på magen av en läkare och blodprover. Dagen efter skickades han hem med orden, kom tillbaka om du blir sämre.

Magontet blev inte värre men han hade lika ont som tidigare och kollade då med vår sjukvårdförsäkring och fick direkt komma till Sophia hemmet. Läkaren som tog emot oss var otroligt vänlig och tillmötesgående och tog hans smärtor på fullaste allvar. Det blev skiktröntgen som tyvärr inte kunde visa något konkret som smärtan kunde bero på. Läkaren ville gå vidare att undersöka tarmarna och dagens ingrepp blev planerat. Nu dagarna innan har han blivit sämre och fått feber och smärtan har tilltagit.

Klockan nio i morse gjorde de ingreppet och kunde direkt se vad som var fel. Hela tjocktarmen var "trasig" invändigt och det blödde från sidorna. Stackars älskade. Inte undra på att han har haft ont. Läkaren på Sophia hemmet blev om möjligt än mer arg på sjukvården här i stan eftersom att de skickat hem honom utan att kolla upp ordentligt.

Nu blir det kortison i minst 7 veckor och läkaren trodde att smärtan ska ha försvunnit redan till fredag. Det är otroligt skönt att de hittat vad som är fel, även om det kan vara allvarligt. Det känns bra att veta vad som är felet så att det kan behandlas. Nu ska de gå vidare för att se vad det kan vara som orsakar dessa blödningar. De hade lite alternativa sjukdomar som det kan vara men de är inte säkra än.

Nu hoppas vi på att smärtan ska försvinna snabbt så att han kan bli lite piggare och gladare.

Jag måste skriva om en sak som händer runt vårt hus. Första gången trodde jag att det var en slump / engångsföreteelse. Men i morse upprepades samma sak så därför blir jag lite fundersam.

Första gången, förra veckan...förra tisdagen för att vara exakt vaknar jag av att jag hör någon som kräks utanför mitt sovrumsfönster. Det låter väldigt nära och jag tittar ut för att se om jag kan se vem det är. Att det är en man råder det inga tvivel om och det låter som att han mår riktigt dåligt. Jag gick runt i alla rum för att se åt olika håll men inte ett spår av någon. Stackars sate tänkte jag för mig själv.

Jag har inte tänkt så mycket på det sedan dess men i morse vid nästan exakt samma tid händer det igen! Samma ljud och på samma vis. Jag tittar och tittar  men ser ingen. Mycket mycket märkligt tycker jag. Vem är det som kräks utomhus vid denna tidiga timme. Båda gångerna har klockan varit strax efter 06:00. Är det någon som är på väg till jobbet och har ångest? En uteliggare? Varför just på detta ställe?

Det är vad jag behöver just nu...fokusera på det positiva som ändå finns...så för att hjälpa mig själv på traven ska jag skriva ner en lista på det som är positivt med att vi får vänta lite på tjejerna.

• Vi får möjlighet att spara mer pengar till resan.

• Flygbiljetterna kommer vara billigare framåt våren/sommaren då det inte är lika poppis att åka till tex Thailand (vi tänker flyga via Bankok).

• Vi kommer kanske hinna vara med på våra vänner M&R bröllop 16 maj.

• Det kommer vara ljusare, finare och varmare när tjejerna kommer, så att de inte få en total chock av vintern och mörkret.

• Vi kommer att hinna jobba några månader i vårt nya fina kontor som vi snart flyttar till.

• Vi ska få två nyanställda om några månader så då kommer jag kunna vara med under deras introduktion.

• Fler sovmornar och sena utekvällar kvar att njuta av.

Det finns säkert fler saker men det där var några saker som gör att väntan ändå känns rätt ok. MEN självklart finns det inget hellre vi vill än att få hem tjejerna omedelbums...tro inget annat.

Nu är jag ledsen och har ont i magen. Jag fick just reda på att vi inte alls hade kommit så långt som vi trodde i processen i Tawian. När jag läste raderna från organisationen högg det till i magen. Fan också.

Så här är läget...

Handläggningen sker i 4 olika steg.

1. Court hearing

2. First ruling

3. Second ruling

4. Final ruling.

Vi trodde att vi redan gått igenom steg 1 alltså, court ruling och att vi nu väntar på steg 2. Men det visade sig att så var inte fallet. Vi väntar fortfarande på steg 1.

Tiden från nu till steg 1 kan variera från några veckor till några månader.

Tiden mellan steg 1 och 2 kan även det variera från några veckor till några månader.

Mellan steg 2-4 tar det sedan minst 8 veckor.

Detta innebär alltså att det i dagsläget kan vara väldigt lång tid kvar innan tjejerna kommer hem. I allra värsta fall kan det dröja till slutet på nästa sommar. Usch nu kommer tårarna igen. Det får inte...det bara får inte ta så lång tid! Men vi kan inte göra något, inte  något alls. Vi är helt maktlösa och det är så jävla frustrerande. Jag har lovat mig själv att inte få panik  men magverken och ett svagt tryck över bröstet vittnar om något annat.

Gahhh....fick under tiden jag skriver detta inlägg ett mejl från vår organisation där hon gissar att tjejerna kommer att komma framåt sommaren.....*gråter ännu mer* FAN FAN FAN!!

Idag fick jag genom ett forum reda på lite mer om hur väntetiderna och processen ser ut i Taiwan. Alltid kul med lite info :-)

Kortfattat kan man säga att vi just nu är minst 8 veckor ifrån att få hämta hem tjejerna. När de väl hör av sig från domstolen så är det ca 8 veckor kvar av väntetiden. Det känns bra att veta MEN vi vet också att det förekommer varitationer åt båda håll så lite is i magen får vi allt ha för att inte behöva bli alltför besvikna om något drar ut på tiden.

Maken sa idag under lunchpromenaden med Harry att han tycker att vi alltid ska se till att tänka att vi har minst två månader kvar att njuta. Ja...ni läste rätt njuta. Njuta av allt det vi inte kan göra sen när tjejerna har kommit. Sova ut länge på morgonen, slarva med maten, besöka vänner och bekanta i tid och otid...ja allt möjligt. Det låter kanske knäppt och dumt men om man ser det på det viset så tror jag att tiden går både lättare och lite fortare. Vi är ändock två vuxna människor som är bra bortskämda med att göra som vi vill och det kommer bli en rejäl omställning att så småning om bli en barnfamilj. Så jag ska göra som maken sa...njuta!

Beskedet om vår jul på tu man hand har hittills tagits emot bra vilket känns jätteskönt och jag är glad och tacksam över era vänliga och peppande kommentarer kring vårt beslut. Tack!

Idag är det en månad kvar till julafton. Julafton 2008...en jul som jag länge såg på med rädsla och ångest. Jag ville inte fira en jul till utan barn. Jag har trott i så många år att julen som passerat skulle vara den sista barnlösa och alltid blivit så besviken och ledsen. Ett tag trodde jag att årets jul inte skulle bli något undantag.

Men julen 2008 kommer verkligen att vara min och makens sista jul som en familj om tre. Snart är vi fem! Tänka sig...nästa år...nästa år då är det vi som firar jul med våra töser. Jag ryser av välbehag vid tanken och drömmer mig bort. Nåja, först ska årets jul klaras av och vi har tagit ett beslut. Ett beslut som jag inte trodde att jag någonsin skulle ta. Jag älskar julen, som ni har förstått vid det här laget, jag älskar att umgås med mina nära och kära. Jag vill vara tillsammans med familjen, mycket glögg, mycket mat julklappar och skratt. Jag har alltid firat med min, eller makens, familj. Men i år på julafton ska vi vara ensamma. Jag, maken och Harry. Oj...nu rinner det tårar nedför mina kinder. De kom från ingenstans. Jaja i alla fall så är detta något som känns helt rätt. Vi ska ha en jul bara för oss. Ta en långpromenad och kanske äta picknick ute till lunch beroende på vädret. Gå hem och basta och mysa...äta middag med levande ljus och ha det stilla och fint tillsammans. Tänka på våra döttrar.

Kanske kommer detta att tas på lite olika sätt från våra familjer men vi struntar i det. Det här är något vi vill göra för oss själva. Jag kan bli så ledsen över alla dessa MÅSTEN till jul och att folk har så mycket åsikter kring vad alla andra ska och inte ska göra. Det här är vår allra sista jul vi ska fira utan våra tjejer och det är så här vi väljer att göra. Julen 2008 kommer att bli en minnesvärd och bra jul hemma hos oss trotts allt.

Åter igen vill jag säga tack till alla vänliga själar där ute som kommenterar så fint till mina inlägg.

Tack E för att du delade med dig av din story...jag har tänkt på det mycket och jag blir glad och varm inombords. Ni har verkligen fått en fin dotter och jag är så glad att det blev som det blev för er! Hon är ett mirakel.

Jag är imponerad av dig Franka som lyckats läsa igenom hela min blogg, det känns speciellt och väldigt väldigt roligt.

TACK allihop ni är suveräna!!

Härom dagen såg jag ett lite märkligt sammanträffande som jag funderat mycket på sedan dess. Jag har sedan den tiden då vi började försöka få barn registrerat alla perioder i ett excel-ark och där har jag skrivit in alla viktiga händelser som haft med detta att göra.

Allt från IVF försök till adoptionsutredningen finns registrerat. Sjävklart finns barnbeskedet registrerat med STORA bokstäver :-) Jag satt och fyllde i en hel del annat i arket och tänkte att jag skulle registrera de dagar då mina döttrar föddes. Sagt och gjort jag skrållade tillbaka "långt" bak i tiden till dagen då Josefin föddes. Jag blev helt förstenad när jag tittade på skärmen. Hon är född endast några få dagar från den dagen då jag först tog telefonen och fingde till Fertilitetskliniken för en första koll. Startskottet på hela vår resa för att få barn.

Hon har funnits hela tiden! Vår lilla tös har andats och vuxit varje dag som vi har kämpat oss igenom provrörsbefruktningar och äggdonationer. Under tiden vi gick utbildningen för adoption och hela vägen fram. Hon har funnits genom alla tårar, genom all förtvivlan/längtan och de gånger vi frågat oss om vi någonsin skulle få något barn?

Alltså att hon funnits i snart 5 år det vet jag ju såklart om men det som blev så tydligt och lite märkligt är just sammanträffandet med vår första kontakt med Ferten för att få hjälp att få barn.

Det känns som en bra tanke, att det är meningen liksom. Så mitt svar på frågan i rubriken är ju självklart att det är ödet :-).