Det var som sagt en magisk känsla att höra dem säga mamma och pappa till oss. Det hade vi inte väntat oss alls men barnhemmet de bor på är väldigt noga med att förbereda barnen på adoption och gör allt de kan för att vi ska framstå som något bra och positivt.

Våran lilla tös var den som var mest framåt i början. Vi har för några veckor sedan skickat ner fotoalbum med bilder på oss och huset. Hon hade med sig albumet och satt och bläddrade i det vid bordet. Hon bläddrade fram en bild där jag står och håller om maken och så höll hon upp den mot skärmen och visade oss. Jag tog då upp ett foto vi hade på henne och visade henne. Glädjen i hennes ansikte gick inte att ta miste på. Hon började skratta och skrika sitt namn och pekade mot skärmen. Då blev stora tjejen intresserad också och jag tog då upp en bild på henne. Det blev liksom en isbrytare och efter det satt även stora flickan och tittade in i skärmen. De hade leksaker på bordet och pysslade med det vilket var jätteskönt. En del stunder sa vi ingenting utan vi bara tittade på dem och lyssnade när de pratade med varandra. Nu och då kom det några frågor från tjejerna och en vuxen från barnhemmet satt med och översatte.

De ville visa oss leksakerna de hade och vi skrattade och log tillbaka till dem. Vi visade också upp en del leksaker vi köpt till dem och som vi kommer att skicka ner nu väldigt snabbt. Vår äldsta dotter fyller 5 år den 31 januari så det blir bra med lite födelsedagspresenter. Vi hade köpt Barbie och My little Ponny och tjejerna var väldigt förtjusta och vill att vi skulle skicka fort fort som de sa :-) De försökte även sträcka sig mot skärmen för att ta på leksakerna haha.

De sa också väldigt snabbt att de ville träffa oss igen snart via kamera men att de ville att vi skulle komma och hämta dem fort. Det skar i hjärtat och jag blev så arg över situationen och att vårt ärende ligger på någon domares bord och det känns som att det segar sig fram. Att de inte förstår att vi måste få bli en familj på riktigt snart. Att vi måste få börja våra liv tillsammans och inte längre vara på varsin sida av världen. Vi kunde inte göra något annat än att säga samma sak tillbaka till dem. Vi berättade att vi längtade efter dem och att vi var så lyckliga över att vi fått just dem. Även då syntes glädjen i deras ansikten. Det var härligt.

Efter ett tag frågade stora tjejen om hon kunde få se sitt rum? Som tur var hade vi möjlighet att flytta runt datorn och gå upp till övervåningen och visa henne. Tjejerna sa på vägen upp att de önskade att få sova tillsammans och när de fick se att deras sängar stod precis bredvid varandra blev de mycket glada och skrattade mot skärmen.

Åh det är så många saker som hände under timmen som jag vill skriva och berätta om. Som min moster sa nyss när jag pratade med henne i telefonen så känns det viktigt att skriva ner allt som hände så att det blir sparat och att vi kan läsa för att komma ihåg detaljerna även senare.

En rolig sak som hände var att de fick varsin kaka ungefär halvvägs in i samtalet. Det såg mest ut som godis men dom sa kakor. När halva kakan var uppäten började stora tjejen prata och jag hörde att hon sa något om mamma. Översättaren sa sen att hon ville fråga sin mamma om hon kunde få ta en kaka till. Det var så roligt att hon frågade mig fastän jag satt på andra sidan jordklotet. Hon borde inte haft en kaka till då vi vet att deras tänder är dåliga och att de äter på tok för mycket kakor och godis men självklart var det inte läge att säga nej. Vi vill ju framstå som snälla personer så här i början och hon blev så glad när hon fick vårt godkännande att få en kaka till och viftade glatt med den mot skärmen och sa -Tack tack! :) Så tokigt och så konstigt men så roligt :-).

Det är många intryck att smälta och jag har dem på näthinnan precis hela tiden. Jag hör deras röster och jag ser delar av samtalet som en film i huvudet. Det var så starkt och stort och som sagt en timme som vi alltid kommer att komma ihåg. Det hände även en massa annat skoj under tiden vi pratade men det får jag skriva om lite senare.

När det var dags att avsluta samtalet tittade båda tjejerna rakt in i skärmen och vinkade och sa Bye bye...bye bye...sen så poff så var de bara borta igen. Lika snabbt som de kom upp på skärmen i början så blev det bara så tomt när vi lagt på. Jag bara skrek rakt ut och tårnana sprutade. Vi kramades och skakade och grät av lycka. Våra tjejer är underbara och dom var glada. Det var det viktigaste för oss, att se att dom har nära till skratt och bus. Nu längtar vi tills nästa gång vi ska få skypa med dem, vi vet inte nrä det blir men de brukar vara vanligt med en träff i månaden  ungefär. Helst av allt vill vi ju att det inte ska behöva bli så många träffar såhär utan att vi i stället får åka och hämta dem men det är som sagt inte upp till oss att bestämma.

Anledningen att jag skriver vår stora tjej och vår lilla tjej och så vidare och inte använder deras namn som jag skrivit om tidigare är att vi inte riktigt till 100% har bestämt oss för vad dem ska heta. Det är lite som att vara gravid och bestämma när barnet ligger i magen vad det ska heta och sen när det väl kommer ut så ser det inte alls ut att heta det som man bestämt. Vi vill träffa tjejerna först och liksom känna efter vad de heter. De har ju två namn redan idag och när vi pratar om dem med varandra och vår familj så är det de namnen som vi använder.

Nu...frukost!

Idag mellan 9-10 hade jag mitt livs hittills bästa timme. Jag umgicks med mina döttrar! Det var en magisk timme, fylld av skratt och bus. Jag har två busfrön, så är det bara.

Morgonen började med ett starkt pirr i magen, frukost var inte att tänka på. Vi gick runt här hemma och liksom visste inte vad vi skulle göra. Vankade som osaliga andar och tittade på klockan.

Prick nio började datorn på bordet att pingla. Det var våra döttrar som ringde! Vilken känsla och vilket pirr. Det första som hände var att vi hörde dras röster. Ljudet var snabbare än bilden och det var härligt att höra deras kvittrande röster. Sen PANG så var dom där på skärmen. Helt bedårande och underbara. De log och pekade mot skärmen och skrek båda två i kör...Mama Papa Mama Papa... Vilken känsla det var att höra dem säga så om oss när de fick se oss på andra sidan skärmen. Då var det svårt att hålla tillbaka tårarna.

Fan också vi måste iväg.  Vi ska till makens syster på middag och skjutsen är här. Jag får berätta mer i morgon så fortsättning följer.

Idag var i alla fall en stor dag i våra liv, en dag vi aldrig kommer att glömma.

En mamma via länk är just vad jag är nu. Eller inte just exakt nu men på lördag morgon. Då är det dags för oss att "träffa" tjejerna via ett videosamtal genom Skype. 09:00 kommer vi bli uppringda av barnhemmet, gissa om vi kommer att vara nervösa.

Vi visste att vi kanske skulle få chansen att träffa tjejerna på det här sättet och har försökt förberett oss men det känns ändå väldigt spänt och svårt. Det är så stort att jag knappt kan ta in det och förstå. Tänk när vi sitter där i soffan och tittar på skärmen...plötsligt kommer den gröna telefonluren börja blinka och det pinglar lite...vi klickar och svarar...och pang så är dom där. Våra barn, våra döttrar som vi ska dela resten av våra liv med. Vi kommer att få se dem röra sig, höra dem prata...se dem live och se vad dom gör just i det ögonblicket. Just nu så är det ju så att vi hela dagarna funderar på vad tjejerna gör där borta på andra sidan jorden. Men då kommer vi för första gången göra en sak tillsammans liksom. Klockan kommer att vara fyra på eftermiddagen hos dem och de kommer att få rita och leka lite samtidigt, de har de från barnhemmet berättat.

De  har förberett oss på att lilltjejen kanske kommer att gråta, då hon inte helt har accepterat sin situation och tanken på att bli adopterad till oss. Vi känner inte så bekymrade över det och tycker att det är en naturlig reaktion från en 3-åring.

Vad vi ska säga och göra vet vi inte rikigt än, det har varit lite svårt att prata om eftersom att vi båda är nervösa och spända och tycker att detta är lite otäckt. Vi gör det här enbart för att vi tror att det kommer att hjälpa tjejerna inför överlämnandet till oss när det väl sker. Självklart gör vi det av nyfikenhet också men främst är det för tjejernas skull. Jag skulle nog fega ur om jag bara skulle tänka på mig själv. Att vara mamma via länk känns svårt.

Håll era tummar för att det ska gå bra för oss på lördag morgon. Jag skriver såklart och berättar sen.

OM ni känner att ni har några tips och idéer på vad vi kan fråga om, vad vi kan göra eller vad vi kan säga så tar jag tacksamt emot det.

Idag är första arbetsdagen på riktigt riktigt länge och nu är det bara att köra på...fram till mammaledigheten! :-)

I helgen passade vi på att åka på en skidsemester till Sälen. Med oss hade vi några goda vänner och deras barn. Vi hade några härliga dagar tillsammans med snowboardåkning, god mat och dryck och lite kortspel. Det var härligt att vara borta några dagar och avnjuta en sista? semester på tu man hand och bara tänka på oss själva.

Vi kunde dock inte hålla oss ifrån att stå och titta lite vid barnbacken och drömma oss bort. En sväng förbi Stadiums avdelning med skidkläder för barn blev det också men vi bara tittade och drömde...inte en pinal köptes :-) Det kan ju, gud förbjude, bli så att barnen inte kommer förän i sommar.

Nu hoppas vi med allt vi har att detta var sista semestern utan våra flickor och att det snart snart är dags för oss att åka och hämta dem.

TACK H & G FÖR EN TOPPEN WEEKEND!

Hej alla underbart snälla människor som skickat kommentarer om det här med mitt klädgissel.

Jag tackar så väldigt mycket för era utförliga och informativa inlägg. De har verkligen hjälpt mig. Även om jag fått en del råd att vänta med klädinköpen så har jag fakiskt shoppat loss lite nu. Det har blivit en beställning från HM och en från Lindex. Mycket bra med 3 för 2 på Lindex :-).

Det har blivit en hel del basplagg. T-shirts både lång- och kortärmade och några par byxor...mjukisbyxor med mudd nertill...allt enligt rekommendationerna. Leveransen blir i nästa vecka och det ska bli kul att packa upp allt och vika in i tjejernas garderober. Jag behöver detta för att förstå att jag faktiskt snart kommer att vara en mamma fullt ut. De lite finare kläderna får som ni alla rekommenderat vänta tills de är hemma. Det ska också bli kul att låta tjejerna själva få välja lite kläder, även om det står som rekommendation för lite äldre adoptivbarn, att man ska vara lite försiktig med att låta dem få alltför mycket valmöjligheter till en början. Då det kan vara så att de inte alls är vana vid att få välja och situationen kan bli för överväldigande. Nåja, där får vi gå på magkänslan och vara lyhörda för hur våra töser reagerar.

OM nu kläderna inte passar, om de är för små så finns det två små brorsbarn som absolut kommer att kunna ha dessa kläder. Jag är inte mycket för rosa utan det mesta går faktiskt att använda även om man är en liten pojke som heter Axel :-)

Tack igen för alla snälla och hjälpsamma inlägg.

Jag behöver hjälp! Vi behöver på allvar börja köpa kläder till tjejerna och jag vet inte VART jag ska köpa det, jag vet inte VAD jag ska köpa? Vad behöver man? Vilka storlekar ska vi köpa? Usch det här skulle ju vara kul, inspirerade och spännande. Jag känner bara uppgivenhet och vilsenhet.

Jag ber om ursäkt för att jag klagar över detta, jag vet att det är ett lyxproblem men det hjäper inte mig, jag måste få tag i kläder till tjejerna och jag vet inte vad jag ska göra.

I mitten på november, senaste mätningen, var tjejerna 103 respektive 92 cm långa. Deras vikter är låga...tror jag i alla fall. Jösses jag har ingen koll på sånt här. De väger iaf 17 respektive 14 kg och de ser smalt byggda ut. De är smala över höfterna och tunna över magen och små smala ben. De har växt 1 cm i månaden de senaste 4 månaderna så vi räknar med samma takt för att försöka beräkna hur stora de kommer att vara när de kommer. Det stora problemet är att vi inte vet NÄR de kommer. Men jag måste börja med klädinköpen ändå känner jag. Det kommer bli för dyrt annars.

Vi har fått en massa kläder av mina snälla vänner med de flesta kläder är stl 116 vilket kommer vara för stort även om det dröjer till sommaren innan de kommer. Jag funderar på att börja samla på mig kläder i stl 110 till Josefin och 98 till Ingrid. En del märken jag ju dubbelstorlekar och där är jag kluven. Jag har förstått att det skiljer en hel del mellan märken också vilket är än mer förvirrande. Svårt svårt och jag behöver hjälp!! Så snälla rara ni som brukar kommentera...har ni lust att komma med några tips och råd...på storlekar, på märken, på sidor på nätet där man kan beställa bra och fina kläder??? Snälla snälla jag ber er, hjälp mig. Allt info är till nytta, tack på förhand.

Vi har, en gång i månaden sedan vi fick reda på tjejerna, fått så kallade up-dates på dem. De är rapporter som de som jobbar på barnhemmet skriver. Det handlar om deras vanor, rutiner, hälsotillstånd och berättar lite om hur de är i samspelet med andra barn och vuxna.

Det är alltid lika roligt att läsa och det känns som att vi lär känna våra döttrar bättre och bättre för varje gång. Vi får veta detaljer om deras vardag hur de sover vad dom äter och vad de tycker om att leka med. Vi tycker att det är suveränt att få dessa up-dates och de tär en bra förberedelse för oss. Vi kan redan nu se vissa drag hos tjejerna som vi känner att vi kommer att behöva jobba lite mer med och försöka prata ihop oss om innan.

En sak som framgår väldigt tydligt och som jag reagerade väldigt negativt på. Jag blev nervös och funderade mycket på HUR vi skulle komma tillrätta med "problemet". Men nu när jag tänkt igenom det ordentligt inser jag att det kanske inte är ett stort problem. Det handlar om tjejernas ovilja att att dela leksaker med andra barn :-) Det har stått i de senaste rapporterna att båda tjejerna blir väldigt ledsna när de blir "robbed" (rånade) på sina leksaker. Vilka barn blir inte ledsna om någon tar deras leksaker? Hur många barn ger iväg sina leksaker till andra barn frivilligt? Säkert några men min erfarenhet säger annorlunda. Jag vet inte vad ni som har barn i den här åldern säger?

Nåja det är många tankar som far genom huvudet när man får så mycket info och man försöker göra en bra bild över hur de är, men jag tror att hur mycket vi än läser på kommer det nog vara som bortblåst när vi träffar dem. Det kommer vara ett härligt kaos i huvudet :-)

Är det tiden på året som skrämmer?
Är vi trygga bakom väggarna här?
Nej, jag vill inte få in den där världen den är så tom och tyst och tvär.
Och min tunna karaktär bara vrider och vänder sig, jag vill vara en bättre vän för dig.

Det är ett timglas som bara rinner, det finns inget att förstå.
När himlen är blodröd och brinner är det natten som tränger sig på.
Jag drömmer så konstigt igen och skakar av all denna meningslöshet.

Jag letar efter rispor i ytan en spricka ett hål en skarv.
Det måste komma nåt bra ur allt, det måste växa nått under alla lister
alla bingon alla tävlingar och alla steg tillbaka.

Jag skall värma dig vännen, jag skall lyssna och förstå.
För trots all tomhet, trots det timglas som sliter i oss
ska vi hitta en väg ändå. Vi skall hitta en plats ändå, hitta ett hem vi två.