I morgon händer det...jag får för första gången titta in i mina döttrars ögon (på riktigt). Det är svårt att tänka sig hur det kommer att kännas. Att få vara i samma rum som dem. Se dem på riktigt. Skypeträffarna har ju gett oss möjligheten att se och höra dem och det har varit fantastiskt men känslan av att nu bara vara timmar ifrån att kunna röra vid dem är obeskrivlig. Mitt hjärta är så fyllt av kärlek till dem.

Vår resa hit har varit lång, ibland outhärdlig men så här timmarna innan så känns allt som om det gått med ljusets hastighet. Alla vi känner som adopterat har berättat om den här känslan, men jag måste ärligt säga att jag inte har trott på dem. Nu vet jag att de hade rätt. Ibland vet jag att man inte vill höra sådana här saker när man är på väntans sida men jag kommer att fortsätta berätta det här vidare till de som står mig nära och som fortfarande väntar efter att hitta vägen till sitt barn. 

Även den gamla klyshan att man känner att man blivit utvald som förälder till just SITT barn stämmer också så väl. Det är så självklart att dessa två små flickor är mina döttrar. Att vi hittat varandra fastän att vi spenderat flera år på varsin sida av jorden känns inte konstigt alls. Det är ju mina barn, klart att vi hittade varandra tillslut.

Fjärilarna i magen är stora nu. Undrar om jag kommer att kunna sova något inatt?  Om jag är så här nervös hur ska då inte tjejerna ha det? Jag vet inte vad jag ska vänta mig i morgon...gråt, skrik, skratt, kramar, glädje, ilska, panik eller likgiltighet? Inget kan få en att förberedas inför ett sånt här möte, så är det bara. Om några timmar vet jag hur det gick...sov gott älskade töser...mamma kommer i morgon.

Det är inte lång tid kvar nu innan jag ska träffa mina döttrar för första gången. Pirret i magen tilltar för varje timme som går. Ibland känner jag mig stark och tror på mig själv. Att jag kommer att klara detta galant men ibland så sviker självförtroendet. Jag oroas över hur det ska gå med kommunikationen. Hur ska jag få dem att förstå vad jag vill och hur ska jag förstå dem? I detta myller av människor och trafik ska jag skydda mina tjejer - hur?

Hur ska jag veta vad de vill ha att äta till frukosten? Vad de vill ha att äta när vi ska på restaurang på lunchen eller kvällen? Om dom har ont någonstans, hur ska jag veta? Om de verkligen inte vill göra det som vi vill...HUR ska jag veta? Vill de att jag ska krama om dem? Att jag pussar på dem eller kommer de reagera med gråt och skrik? Vad gör jag i så fall? Tänk om de springer ifrån mig på stan, rymmer. Vad gör jag? Folk runtomkring oss här kommer att förstå precis vad de säger och jag kommer stå där som ett fån. Samtidigt så vill jag inget annat än att stunden då jag får se dem för första gången ska komma NU! Jag är så nyfiken och redo att träffa dem. Skräckblandad förtjusning helt enkelt.

Nu är vi redo att fortsätta upptäcka Taipei...jag ska lägga undan mina orostankar en liten stund.

Heeej!

Här kommer ett inlägg från hotellrummet i Taipei! Tusen tack för alla era superhärliga kommentarer, det förgyller verkligen våran upplevelse ännu mer!!

Vi har precis kommit till hotellet och kollar in hur tekniken fungerar, än så länge verkar det ju lovande ;-)

Det känns fantastiskt att vara i samma land som våra döttrar. Nu är vi dem såååå hära så att jag nästan kan känna det i luften. När vi satt i taxin på vägen så var det så spännande att titta på allt och ta in allt man såg. Det här är tjejernas land...och vårt andra land. Stort.

Jag har inte så jättemycket tid och vet inte hur mycket jag kommer hinna uppdatera bloggen men ni kan följa oss på www.resedagboken.se vår resa heter Vi två blir fyra. Där kommer vi att uppdatera hela tiden och det känns lättare att skriva på endast ett ställe.  Så välkomna dit och kika in vår resa.

Om en stund ska vi gå och lägga oss...för sista gången ensamma här hemma. Nästa gång vi lägger oss är vi inte själva i huset. Då bor här fyra personer. Det är svårt att föreställa sig. Även om jag har tänkt på det här länge nu är det ändå svårt att ta in. Att verkligen förstå att vi snart är en mamma och pappa på riktigt.

Det har gått bra ikväll, väskorna blev ganska snabbt packade. Vi har två resväskor på vägen dit och planen är att vi ska köpa en resväska där borta för tjejernas saker. De två väskorna vi har här är bara fyllda till hälften. Det känns lite knasigt, som om vi missat något. Men i Taiwan är det just nu väldigt varmt, runt 30 grader, så det är sommarkläder som gäller och det tar ju inte så stor plats. Vi har heller inte så överdrivet mycket kläder till tjejerna med oss. Det viktigast är kläder till hemresan. Riktigt sköna mjuka byxor och långärmat. Sen vet vi att de kommer få med sig kläder från barnhemmet och sommarkläder hoppas vi på att kunna köpa lite när vi är på plats. Vi hoppas även kunna hitta några riktigt fina "kinaklänningar" för att ha på högtider framöver.

Nåväl, nu ska jag ta och avsluta och säger hej så länge...vet inte när jag får tid att skriva igen men jag ska försöka uppdatera bloggen så gott det går.

Förberedelser är det ord som bäst beskriver det vi håller på med just nu. Vi förbereder hemmet, bilen, trädgården och en massa mentalt på att vi nu ska bli en familj om fyra...eller ja egentligen fem Harry är ju med i familjen också :-)

Skypesamtalet med tjejerna igår gick jättebra. Vi pratade i över en timme och när vi la på så kändes det helt overkligt. Nästa gång jag hör dem och ser dem så är vi i samma rum....gahhh....!!! Så stort. Det märktes att tjejerna var mer allvarliga den här gången. De vet att det är nära nu. Kanske var också vi mer spända. Det blev en hel del skratt och bus även denna gång ändå men det var på ett litet annorlunda vis. De berättade för oss att de inte var nervösa inför att träffa oss och att bo med oss. Det var naturligtivs väldigt roligt att höra men man undrar ju vad de tänker innerst inne. Hur som helst så tror jag att dessa möten vi haft via Skype har varit väldigt bra för tjejerna. För att de ska kunna förbereda sig så gott det går inför vad som komma skall. Mina små underbara flickor.

Nu ska jag gå upp och hjälpa maken med att skruva upp hyllor i tjejernas rum. Så typiskt oss att vara ute i sista minuten... :-)

Må så gott allihop och tack för ännu fler fina och snälla kommentarer!

Det är vår sista lördag hemma som två. Nästa lördag vi är hemma är det första dagen tillsammans som en familj på fyra...jisses vilken tanke.

Vi har mycket att pyssla med, mycket att ställa i ordning och varje minut av den här dagen är planerad. Jag vaknade dock tidigare än jag trott, helt utvilad och pigg så jag har gått upp redan. Kanske är det nervositeten som får mig att inte kunna ligga kvar och somna om. Jag är glad att jag är pigg för det betyder att jag kan ta tag i saker redan nu och förhoppningsvis känna mig lite lugnare i eftermiddag.

Den stora händelsen för dagen är att TJEJERNA ringer snart!! Klockan 10:00 svensk tid kopplar vi upp oss mot Skype och väntar på den härliga tonen av att det ringer. Det är sista gången innan resan som vi ska prata med tjejerna. Det ska bli så fantastiskt roligt. Vi ska försöka vara i deras rum så mycket som möjligt i deras rum så att de får se det ordetligt för att kunna förbereda sig än mer. Det ska bli spännande att höra om de har några särskilda frågor nu när de vet att det börjar närma sig.

Om 14 dagar är vi hemma igen...14 dagar...det är ju ingenting! Hhhuuuaaa...blir lite nervös nu. Pirret i kroppen växer för varje dag.

Senare idag ska jag ta hjälp av min goda vän AK för att ta mig ner på stan och shoppa det sista som behövs. Jag har på något vis fått en blockering och jag kommer inte på själv vad det är jag behöver handla. Så det känns bra att få med sig henne så kan hon med trygg hand guida mig igenom dagens shoppingrunda. Ytterkläder till tjejerna är högsta prioritet och jag tror att det blir skalkläder från P.O.P Vi får se.

Nått annat som måste inhandlas är bäddmadrass och underlakan till tjejernas sängar. Något som jag totalt glömt bort. Jag har bäddat deras sängar för rätt länge sen och då syns ju inte den delen av sängen. Nu när jag skulle tvätta upp påslakanen kom jag på att sängarna inte är riktigt klara att sova i så det måste bli en sväng till IKEA också.

Kvällen ska vi sen spendera tillsammans med goda vänner i Tillberga. De har två härliga döttrar och vi är stolta gudföräldrar till deras minsta dotter. Det ska bli kul att umgås en kväll med dem så här innan vi drar. De har väntat tillsammans med oss på dagen då vi också skulle få bli föräldrar och nu är den stunden snart här. Jag hoppas att våra familjer kommer att umgås mer sen när tjejerna kommit hem och att våra barn kan bli kompisar.

Någon gång under dagen hoppas jag på att hinna med och städa också. Harry drar in så mycket smuts den här tiden på året och det är en hel del som ska plockas undan. Barnsäkras eller vad man nu ska säga. Jag hoppas också kunna få tid till att börja planera vad som ska packas.

Bäst vore nog om jag kunde sätta igång redan nu...men jag tror jag ska gå upp och krypa ner under täcket hos mannen som just nu ligger och sover. Njuta av lite lugn, ro och värme så här i ensamhetens sista dagar :-)

Tack tjejer för era snälla och kloka kommentarer. De hjälper mig framåt och får mig att må bra. Det får mig våga tro på det jag gör.

Ett särskilt tack vill jag rikta till Aitra. Dina ord väger så tungt. Det är så roligt att höra av en som är adopterad själv och som tycker att det vi gör är rätt och bra.

EN STOR KRAM TILL ER ALLA!

PS:...det är vår stora tös som är överst med ögon fulla av bus, vår lilla tjej på bilden under är lite mer avvaktande och försiktig... :-) Kul att du vågade dig på en gissning Johanna.

Jag andas tungt, tårarna rinner ner för mina kinder och det smakar salt på mina läppar. Det är tyst och stilla på ett märkligt sätt. Jag borde springa runt och göra saker, ta tag i allt prakiskt men jag står stilla, håller andan och väntar.

Tagen av stundens allvar...jag har ont i magen och är rädd. Vilket ansvar och vilken livsviktig uppgift jag står inför. Är det rätt det jag gör? Att slita upp två barn från det enda liv som de vet och förflytta dem till andra sidan jorden - till en helt ny värld. Den trygghet som de skapat, det språk de lärt sig och de vänner som de har kommer föralltid att försvinna. Allt detta på grund av min längtan efter att få bli mamma. Är det rätt frågar jag mig igen? Kommer tjejerna att förstå? Kommer de att tycka att jag gjorde rätt? Eller kommer de alltid att längta tillbaka?